”Jag är redo att lyssna på alla förslag” mässar Löfven från talarstolen och fortsätter sin utläggning med redogörelse över vad som ska göras. Han begär att alla skall följa hans diktat. Löfven har ett utvecklat tunnelseende. Han ser enbart åtgärder för att ge inkommande flyktingar maximalt generöst mottagande men han har intet spår av idéer om hur det svenska samhället konkret ska kunna klara av fortsättningen. Löfven tycks inte förstå att välfärdssystemen i en nationalstat är till för i första hand landets medborgare.
Det kommer nu upp alltfler tecken på hotande systemkollaps i Sverige. Det gäller brist på resurser för de ankommande flyktingarna såsom lärare och lokaler för skolgång, hälsokontroller, sjukvård och tandvård vid ankomst och på flyktingboenden, psykvård för traumatiserade barn och vuxna, bostäder för utplacering från asylboenden, transitboenden. Lite senare skall både utbildning och arbete erbjudas flyktingarna. Var det så Löfven tänkte sig utvecklingen när han gjorde upp med Angela Merkel om att förbehållslöst välkomna flyktingarna till Europa, lyfta gränsbommarna till Schengen och dessutom bortse från behov av inre gränskontroll? Frågan är om Löfven har tänkt en enda klar tanke under och efter dessa möten.
Vår statsminister måste förstå och acceptera att det samhällskontrakt som inryms i begreppet nationalstaten snabbt kan komma i farozonen. Samhällskontraktet innefattar inte enbart ett politiskt projekt utan utgör även en försäkringskonstruktion ägnad att tjäna landets medborgare. I nationalstaten har staten ansvar för i första hand sin egen befolkning. Alla insatser därutöver är i princip frivilliga. Exempelvis avtal och konventioner som Sverige ingått med FN vad gäller kvotflyktingar. De människor som lever och verkar inom en nation måste alla bidra till samhällsbygget efter förmåga. Det som byggs kan därefter fördelas till de som bidrar. Det är grundtanken med nationalstaten. Och att Sverige alltjämt är en nationalstat är odiskutabelt även om det ifrågasätts emellanåt. I Studio Ett den 13 oktober 2015 diskuterade Tino Sanandaji, Stefan Jansson och Lars Trägårdh innebörden av nationalstaten.
Är det kanske dags att lyfta den politiska diskussionen till en ny nivå och ställa frågan om vi vill ha en renodlad Nattväktarstat eller en Välfärdsstat av dagens snitt med ett skattefinansierat totalt socialt omhändertagande. Kostnaderna för att integrera stora årliga volymer flyktingar i det svenska samhället kommer sannolikt att bli så omfattande att man inte längre kan finansiera välfärden för de svenska medborgare som under sitt arbetsliv bidragit med skattepengar. Det innebär att vi kommer att åse hur Sverige omvandlas till en Nattväktarstat. I en sådan stat skulle diskussionen kring flyktingvolymer, dess finansiering, problemet med eventuella systemkollapser i smått och stort vara överflödiga. Vi har då bara ett fåtal gemensamma samhällsfunktioner såsom brandförsvar, ordningsmakt/polis och militärmakt för försvar av yttre gränser – om vi nu ska hävda någon yttre gräns – medan alla i ett sådant system är välkomna in i landet och var och en får klara sin egen försörjning och sitt eget liv efter egen förmåga. Det vill säga ungefär den modell som mötte flera av mina släktingar då de i slutet av 1800-talet passerade genom Ellis Island ut i det amerikanska samhället, efter en kort läkarbesiktning. Inga välfärdssystem mötte dem. Inte tillstymmelse till försörjningsstöd, bostadshjälp, fri sjukvård eller andra hjälpinsatser som både vi och asylinvandrarna tar del av i dagens svenska samhälle.
Med en svensk Nattväktarstat likt det amerikanska 1890-talets kan vi koncentrera kraften till arbete och överlevnad. Vi behöver inte bekymra oss över om någon annan – svensk eller invandrare – äter på vår kollektivt hoptjänade välfärd. Det finns ingen. Det finns många som förespråkar ett sådant samhälle. Reinfeldt är en av dem. Öppna slussarna för massiv invandring, kollaps i välfärdssystemen och välfärdssamhällets utplåning var troligen stolparna i den agenda som han inte visade svenska folket. Denne ideolog Reinfeldt anser inte heller att det är någon poäng att upprätthålla, eller att ens erkänna nationalstatens gränser. Det är ju ändå bara en historisk sinkadus hur gränserna dragits, utan relevans i ett historiskt perspektiv. Inte heller behöver vi för svenskt vidkommande fundera på om vi har någon kultur byggd på egna meriter. Före invandringen, bara barbari hette det förvisso.
Nu är frågan var statsministern står i frågan. Vill han skrota eller behålla nationalstaten och välfärdsstaten och välfärdssystemen. Och hur vill han definiera nationalstatens skyldigheter gentemot landets medborgare. Och vad anser våra övriga ledande folkvalda. Kanske är det dags att starta upp diskussionen nu så att vi får besked om färdriktningen.
Med det tunnelseende och den tondövhet som kännetecknar statsministern och hans regering i kombination med noll förmåga att se problem och att vidta adekvata åtgärder, vandrar vi med snabba steg vidare mot välfärdskollapsen och Nattväktarstaten, föregången av Den stora oredans tid. Och att kalla kostnader för investeringar påverkar inte verkligheten. Det är troligen så att vi måste uppleva systemkollapsen och Den stora oredan för att rätt värdera den Välfärdsstat som just passerar.
Thomas Franson, fil. kand.