Nu skruvar de borgerliga partierna upp tonen och pressar för första gången sedan valet den lilla rödgröna regeringen om vilken politik den för. Vad kommer att hända? Vem tar regeringsmakten och hur?
Inför riksdagens budgetbeslut kommande höst ställs maktkampen på sin spets. Om allianspartierna gör det Liberalerna föreslagit, riktar misstroende mot finansministern om regeringen lägger fram en rad skattehöjningar, har statsministern två val: antingen utlysa nyval i december, tio månader före ordinarie val i september 2018, eller avgå och låta talmannen sondera terrängen för ny statsminister.
Nyval är knappast troligt, eftersom Socialdemokraterna ligger illa till i opinionsmätningarna. Vänsterblocket riskerar bara att bli än mindre.
Om Stefan Löfven avgår får talmannen en svår uppgift. Vem vill regera tio månader och under valrörelsen bära ansvar för ett sammanfallande Sverige? Om alla vägrar tillträda, kan talmannen konsultera historien och tillämpa tidiga 1900-talets praxis om expeditionsministärer inför kommande val (Hjalmar Hammarskjöld inför valet 1914, Carl Swartz inför valet 1917 och Oscar von Sydow inför valet 1921). I dag skulle denna praxis kunna innebära att förre finansministern Anders Borg väljs till statsminister fram till valet och utser ämbetsmän till ministrar.
Men mest troligt är dock att Löfven lyssnar på oppositionen, när den nu till slut börjat visa tänderna, och avstår från skattehöjningar som skulle resultera i misstroendevotum. Då kan de rödgröna regera vidare, men tandlösa.
Hur valet 2018 sedan kommer att gå är inte så svårt att ringa in. Även om balansen mellan partierna säkert förändras, är sannolikheten hög för att de tre blocken får samma maktposition som nu: inget block kan regera utan att ”släppas fram” av ett andra block.
Det rödgröna blocket kan inte räkna med att det blågröna lägger sig platt, som man gjort sedan 2014. Det ger Sverigedemokraterna vågmästarrollen.
De som vill regera Sverige måste helt enkelt gå Sverigedemokraterna och den växande folkliga opinionen till mötes om att strypa asylrätten, anhöriginvandringen och förmånerna för nyanlända. Välfärden ska endast tillkomma medborgare. Exempelvis ska inte ensamkommande kunna kvittera ut 70.000 kr i efterlevandepension utan frågor och utredning, något som TV4 avslöjat sker i stor skala idag (länk). För ickemedborgare måste separata, strama och begränsade bidragssystem gälla.
Om varken de rödgröna eller blågröna är villiga till detta, måste de gå samman och regera tillsammans. Så skedde i Holland 2012-2017 och det gick inte så bra för Socialdemokraterna som närmast eliminerades i vårens val: från 24,8 till 5,7 procent.
Det är, faktiskt, ganska logiskt att en långvarigt växande och allt kraftigare folklig opinion som tar form i stöd till Sverigedemokraterna till slut börjar påverka svensk politik. Det kallas demokrati. Folkstyre.