Hur det egentligen står till med Sverige har blivit en frågan som ställts på sin spets sedan utländska media börjat granska ”föregångslandet”, ”den humanitära ”stormakten” eller välfärdslandet par prèferénce. Palme sade; ”Politik är att vilja”. Ett mer sanningsenligt credo är: ”Politik är att vilseleda”.
Låt mig ta ett aktuellt exempel;
Försvarsmakten har just lagt fram budgetmaterialet avseende 2018. Man kan inte annat än kalla det hela ett ”apspel”. Bakgrunden är att den s.k. Försvarsberedningen, som satt i hela 3 år, kom 2015 fram till att försvarsanslaget skulle öka med drygt 10 miljarder SEK under femårsperioden 2016-2020 eller med ca 2 miljarder SEK per år. Tillägas kan att försvarsmakten föreslog en ökning på 17,5 miljarder SEK.
Med beaktande av vårt försvars storlek och kvalitet samt angelägna behov får väl anslaget ovan ses som närmast pinsamt litet, en örfil på såväl Försvarsmakten som den del av det svenska folket som ser försvaret som en central angelägenhet. Redan nu kan konstateras att icke förutsedda fördyringar på ca 6,5 miljarder SEK inträffat till följd av främst den stärkta US-dollarn i kombination med icke valutasäkrade kontrakt. En stor del av den modesta anslagsökningen under 5-årsperioden har således redan gått upp i rök.
Det svenska försvaret har varit under nedmontering i minst 15 år och där försvarsutgifterna i relation till BNP sjunkit från ca tre procent under senare delen av 1970-talet och första delen av 1980-talet för att under de senaste 7-8 åren legat kring en procent.
Sverige har de lägsta försvarsutgifterna per capita i Norden.
Förre statsministern Fredrik Reinfeldt såg försvaret som ett ”särintresse” bland andra. Hans ansvarslöshet och bristande intresse för svensk säkerhet kan illustreras med att islamisten Abdirizak Waberi, med nära kopplingar till Muslimska Brödraskapet, valdes in i riksdagen för Moderaterna. Inte nog med detta, Waberi fick även under Reinfeldregimen plats i riksdagens försvarsutskott. Inte undra på att konservativa kretsar i Sverige såg Reinfeldt som närmast en landsförrädare.
Låt oss sätta in den svenska försvarsbudgeten i ett större perspektiv. Landets försvarsutgifter ligger på ca 45 miljarder SEK per år vilket som vi sett ungefär motsvarar en procent av vår BNP. NATO:s ”krav” på medlemsländerna är att försvarsutgifterna åtminstone skall motsvara två procent av BNP.
Efter Donald Trumps seger i det amerikanska presidentvalet har NATO:s framtid hamnat i fokus. Trumps anfallsrop är; ”USA främst!” Det vill säga att han ser som sin primära uppgift att främst se till USA:s bästa, ett inte helt orimligt credo för en stats- eller regeringschef. USA dominerar NATO och står för en oproportionerlig del av försvarspaktens finansiering, varför Trump begripligt nog anser att de länder som önskar åtnjuta stöd av USA:s militära resurser i händelse av krig skall ha militärutgifter på åtminstone två procent av BNP.
Det är förmätet att kalla Sverige för en ”humanitär stormakt”. Fördelen med ett sådan subtil formulering – för de som vill använda begreppet så att säga för egen vinning – är att det är svårt att kvantifiera och därför omöjligt att bevisa om det är sant eller inte. När det gäller försvarets storlek och kapacitet kan vi dock med hårda fakta i ryggen konstatera att vi är ett ”lilleputtland”. USA:s försvarsbudget är på ca 4 900 miljarder SEK motsvarande 3,5 procent av USA:s BNP.
Sett på ett annat vis motsvarar våra försvarsutgifter mindre än en procent av USA:s dito. USA:s försvarsutgifter per år uppgår till ett större belopp än vårt lands BNP. I sitt tal till Kongressen nyligen annonserade Trump en höjning av USA:s försvarsbudget med 10 procent eller i runda slängar 500 miljarder SEK. Endast detta ”extraanslag” motsvarar således mer än 10 gånger hela vår svenska försvarsbudget!
USA är utan jämförelse världens största militärmakt. Dess budget är betydligt större än för de tio största militärmakterna (exkl. USA) tillsammans och motsvarar inte mindre än 1/3 av världens samlade försvarsutgifter.
Det är uppenbart att vår överbefälhavare, Micael Bydén, hade fått skarpa instruktioner angående vad han fick säga angående budgeten 2018 och läget rent allmänt inom försvaret. ÖB konstaterade dock att; ”vi har inte längre några marginaler och viktiga investeringar har fått skjutas på framtiden”. ÖB anser dessutom att det ”behövs fler satsningar”. Man anar desperationen över att den tidigare anslagsökningen snart förvandlats till tunn luft till följd av fördyringar för redan ingångna kontrakt.
Försvarsminister Peter Hultqvist, för övrigt enligt uppgift en vapenvägrare, lovar inga nya pengar och tycker inte att han ”snabbt skall gå ut och gripa några siffror i luften”!
Det gällde för Hultqvist att inför försvarsmaktens presskonferens dra åt remmarna i ÖB:s tvångströja ytterligare några hål. ”En väldigt central bild i sammanhanget är att ÖB tydligt säger att han kan fullfölja inriktningsbeslutet till 2020, det är ett bra besked. Vi är också överens om att vi skall försöka bana väg för en ökad förmåga efter 2020”.
Bisarra och obskyra formuleringar som endast tyder på desperation och att sanningen till varje pris måste undanhållas väljarna. På frågan om det inte, med tanke på utvecklingen, behövs åtgärder redan nu svarar Hultqvist att han inte kan ge något besked nu utan att det måste vänta. Och så kommer ytterligare en luftpastej: ”Det ingår i en seriositet från regeringens sida att hantera detta professionellt”! Detta är inget annat än rappakalja!
Visst skall militären lyda under den civila makten i en demokrati men om följden blir, såsom nu är fallet, att ÖB och hans stab tvingas delta i mörkningsoperationer, förses med munkavle och förhindras att lägga korten på bordet i en direkt ödesfråga, ja då har vi anammat metoder som i första hand förknippas, inte med demokrati, men med autokratiska samhällen där regeringar eller självhärskare bestämmer hur ”verkligheten” skall presenteras.
Mer närliggande än att se oss som en humanitär stormakt är tyvärr att i en politisk kontext betrakta oss som ett moraliskt U-land!