I dag är det fashionabelt att ömma för de romska tiggarna, inte bara i media och kulturliv, utan också inom kyrkan. Även kyrkliga dignitärer, som ärkebiskopen, har framhållit vikten av att skänka till tiggarna. Men hur ställde sig egentligen den store reformatorn till detta? Är det förenligt med luthersk etik?

Svenska kyrkans partitagande för de romerska tiggarna har blivit så tydligt, att det har blivit en del av Svenska kyrkans identitet. Flera mainstreammedier har uppmärksammat medlemsavhopp på grund av detta (länk). En konsekvens man emellertid förefaller vara en konsekvens man är beredd att acceptera.

Varför är då detta så viktigt? Är detta något som har stöd i teologisk reflektion eller är det bara som så ofta en anpassning till politisk korrekthet? Det har i bland gjorts sådana försök. En och annan debattör har till och med försökt hitta stöd i det lösryckta citatet om Lutherordet att ”vi är alla tiggare” (länk), som syftar på att alla är beroende av Guds nåd.

Faktum är emellertid att Martin Luther uttalat sig tydligt i denna fråga. Skillnaden emellan i går och idag är nämligen inte så stor som man kanske tror. Luther behandlar denna fråga i en av de reformatoriska huvudskrifterna, An den christlichen Adel deutscher Nation (1520) (”till den tyska nationens kristliga överhet”).

Luther skriver där (egen översättning):

”Det är av största nöd, att tiggeriet i hela kristenheten avskaffas. Inte skall någon kristen gå och tigga. Det skulle också vara lätt gjort, om vi bara hade modet och allvaret till detta, nämligen: att varje stad sörjde för sina egna och inte tillät några främmande tiggare, de må heta vad som helst, pilgrimer eller tiggarordnar. (…) Så kunde man också veta, vilka som verkligen är fattiga och inte.

Det borde vara en företrädare eller förmyndare, som känner alla de fattiga och vad de behöver, och kan säga det till rådet och prästen, eller hur det nu än må bäst organiseras. Det sker enligt min åsikt vid ingen annan verksamhet så många bedrägerier och lurendrejerier som vid tiggeri, vilket enkelt kunde avhjälpas. På detta sätt sker mycket vanligt folk ont, genom ett fritt, allmänt tiggeri.

Jag tänker på detta: fem eller sex tiggarordnar kommer till samma plats sex eller sju gånger om året, och till detta kommer vanliga tiggare, försäljare och pilgrimer, och detta betyder att en stad sammanlagt blir brandskattad sextio gånger, utan att den världsliga överheten får något av avgifter, inkomster eller skatter. Med tanke på vad den heliga stolen med sina varor rövar och onyttigt förbrukar är det för mig ett stort, gudomligt under, hur vi över huvud taget kan överleva och få vår näring.

Att många menar, att det på detta sätt inte skulle sörjas lika väl för de fattiga och att stora stenhus och kloster inte skulle byggas, det tror jag mycket väl. Men det behövs väl inte heller! Den som vill vara fattig, skall inte vara rik. Vill han emellertid vara rik, så får han gripa efter plogen och själv söka sin rikedom. Det är tillräckligt, att de är tämligen väl försörjda. Att de inte dör av hunger eller fryser ihjäl. Det är otillbörligt, att den ene slår dank på grund av den andres arbete, är rik och lever väl medan det går illa för den andre, som nu det bakvända missbruket ser ut.

För sankte Paulus säger: ‘den som inte arbetar skall heller inte äta”. Det är inte förordnat av Gud att någon skall leva av den andres egendom, förutom de predikande och ämbetsinnehavande prästerna. Som sankte Paulus säger i Korintierbrevet 9:14 med tanke på sitt andliga arbete, och som också Kristus säger till sina apostlar: ”arbetaren är värd sin lön’.”

Detta citat är anmärkningsvärt av flera skäl.

Först och främst visar det en kristendom som inte försökte dölja sig bakom floskelartad, känsloladdad retorik, utan som sökte argumentera klart och tydligt från redovisade principer, för vilka man sökte stöd i skriften. Detta kan tyckas som ett självklart tillvägagångssätt, men är nu så ovanligt att det har blivit anmärkningsvärt.

Vidare visar sig en tydlig socialkonservativ inställning, där man inte bör skänka till kringvandrande tiggare, som man inte vet vilka det är. Tvärtom skall man ha ett organiserat socialsystem, där man håller noga uppsikt över vilka insatser man gör.

Slutligen betonas den kristna arbetsetiken. Att tiggande så gott det går bör undvikas, då det är en parasitär verksamhet, och var och en bör försöka förtjäna sitt eget bröd.

Även om tiggarordnar inte är vår tids största problem, utan tiggeriet har tagit andra former, känns alltså Martin Luthers text ännu, närmare 500 år senare, rykande aktuell. Jag har helt övertygad att Luther i dag inte hade presenterat någon tillrättalagd politiskt korrekt version av kristendomen, utan i varje läge stått upp för sin trosövertygelse.