När FN tillåts att i ett kritiskt skede dela ut ett knivhugg mot Israel visar hur irrationell och prestigemättad internationell storpolitik är. Israel är som demokrati och rättsstat Mellanösterns enda ljuspunkt.
FN:s säkerhetsråd har just tagit ett beslut där man kräver ett stopp för fortsatta israeliska bosättningar på Västbanken. USA, en av säkerhetsrådets permanenta medlemmar, lade ned sin röst i stället för att utnyttja sitt veto. Det är första gången på åtta år som säkerhetsrådet kunnat fatta ett beslut rörande Israel/Palestina-konflikten.
Israels premiärminister Benjamin Netanyahu har protesterat och kallat USA:s agerande för ett knivhugg i ryggen. USA med utrikesminister John Kerry i spetsen har misslyckats med sin Mellanöstern politik i allmänhet och medlingsförsöken i denna konflikt i synnerhet. Det var inte att ta miste på Kerrys frustration när han gick till offentligt angrepp mot Israel och menade att antingen är Israel en demokrati eller också en judisk stat. Innebörden är således att en ”judisk stat” inte kan vara demokratisk!
Nu är såväl Barack Obama som Kerry ”lame ducks” då det strax är tid för presidentbyte och en ny amerikansk administration. Donald Trump har redan lovat att USA åter skall bli Israels osvikliga vän, vilket tacksamt noterats av Israels premiärminister.
Vår utrikesminister Margot Wallström har trampat rejält i klaveret. Dels med det folkrättsligt felaktiga och meningslösa erkännandet av Palestina som en stat, dels uttalanden som insinuerade att ”utomrättsliga avrättningar” från Israels sida förekommit i samband med palestinska knivdåd mot israeler. Som ett rött körsbär på den kladdiga tårtan har nu Wallström, föga smickrande, hamnat på Simon Wiesenthalcentrets ”svarta lista” över personer som gjort antisemitiska och Israelfientliga uttalanden under 2016.
Allt detta är ju minst sagt olyckligt när Sverige står inför det stundande medlems- och ordförandeskapet i FN:s säkerhetsråd. Att ha en utrikesminister som är persona non grata i Israel, ständigt attackerar Ryssland och som förordar en politik som går på tvärs med den inkommande amerikanska administrationen, bådar inte gott för Sveriges möjligheter i säkerhetsrådet.
När det gäller Israel/Palestina-konflikten upprepar många politiker mantrat om en ”tvåstatslösning” utan att, såvitt jag förstår, vara särskilt insatta i den komplexa problematiken som ytterst är en konflikt mellan judar och muslimer.
En kortfattad historisk rekapitulation kan här vara på sin plats:
1. Fram till det första världskriget var Palestina en del i det osmanska eller, om vi så vill, det turkiska väldet. Turkarna befann sig på den förlorande sidan i kriget vilket ledde till en nedmontering av det 450 år gamla imperiet. Britterna erhöll Palestina som ett mandat under Nationernas Förbund (NF).
2. 1947 presenterade Förenta Nationerna (FN) ett förslag, en delningsplan, där det skulle bildas såväl en judisk som en palestinsk stat och där Jerusalem föreslogs bli en internationell zon. Det förtjänar att nämnas att enligt det ursprungliga NF-mandatet och Balfour deklarationen var avsikten att hela Västbanken skulle tillfalla den judiska staten men där den arabiska befolkningens rättigheter skulle respekteras. På den här tiden hette det vi nu kallar Jordanien, Transjordanien d.v.s. landet bortom (öster om) Jordanfloden.
3. Västbanken har aldrig varit en legitim del av Jordanien. Trots att FN-förslaget 1947 var betydligt sämre för Israel än vad det ursprungliga NF-mandatet och Balfour deklarationen stipulerade, accepterade Israel. Palestinierna däremot förkastade förslaget liksom även deras bröder i Egypten, Syrien, Libanon och Jordanien. Araberna gick i stället till hårt angrepp på FN och dess stadga.
4. Staten Israel utropades den 14 maj 1948. Dagen efter utropandet anfölls Israel av fem arabstater – Egypten, Jordanien, Syrien, Irak och Libanon. Jordanien ockuperade Västbanken och östra Jerusalem medan Egypten ockuperade Gazaremsan. Allt i strid med FN:s och folkrättens förbud mot angreppskrig. Efter kriget satte araberna Israel i blockad och understödde palestinska terrorangrepp inne i Israel. 700 000 palestinier flydde från de områden som FN hade ”tilldelat” Israel och där de flesta samlades i det av Egypten ockuperade Gaza, den av Jordanien ockuperade Västbanken, Jordanien och Libanon.
Vad som tycks ha glömts bort är att samtidigt tvingades omkring 1 miljon judar att fly undan förföljelse i de arabiska och muslimska staterna. 600 000 av dessa kom till Israel. Israel erbjöd sig dessutom att ta emot 100 000 palestinska flyktingar förutsatt att kriget tog slut men detta erbjudande avfärdades av araberna.
5. I debatten hänvisas ständigt till 1967 års gränser, d.v.s. gränserna före sexdagarskriget då Västbanken var illegalt ockuperad av Jordanien. Detta krig föregicks av att en stor del av arabvärlden med Egypten, Syrien och Jordanien (understödda av Irak, Saudi, Kuwait och Algeriet) i spetsen förberedde ett dråpslag mot Israel. Egyptens Gamal Abdel Nasser beordrade de internationella FN-styrkorna att omedelbart lämna regionen. Egypten spärrade av Tiramsundet för israeliska fartyg med verkan att Israel inte kunde nå den viktiga hamnstaden Eilat i Akabaviken.
6. Det rådde inga som helst tvivel om vad som var på gång, ett försök till utplåning av staten Israel. I detta läge slog Israel till och anföll de konspirerande arabstaterna. Israel gick segrande ur striden med resultat att man lade under sig; Västbanken, Gazaremsan, Sinaihalvön, Golanhöjderna samt östra Jerusalem. Israel lämnade senare tillbaka Sinai till Egypten som avsade sig anspråken på Gaza. 1988 övergav Jordanien sitt anspråk på Västbanken.
7. Enligt folkrätten har ett land rätt att försvara sig mot väpnade angrepp men däremot inte att inleda anfallskrig. Visserligen anföll Israel först men skulle man med vetskap om vad som var på gång lugnt ha väntat in det samordnade arabiska angreppet? Folkrätten måste tolkas teleologiskt och inte efter bokstaven, d.v.s. hänsyn måste tas till ändamålet och omständigheterna i det enskilda fallet. Med ett sådant perspektiv var Israels attack rättmätig medan den arabiska konspirationen måste fördömas.
8. Att 70 år senare bita sig fast i mantrat tvåstatslösning är inte sund politik. Det är ett understatement att påstå att det hänt en hel del i Mellanöstern sedan FN:s förslag 1947. Det är snarare bristande kunskap, fantasi och förmåga som gör att många politiker fortsätter att upprepa mantrat.
Mot bakgrund av vad som faktiskt timat sedan 1947 anser jag att det är ett antal muslimska stater som är de främsta bovarna i dramat, inte Israel. Att Israel för död och pina inte kan riskera att få en muslimsk arabisk majoritet i landet är lättbegripligt mot bakgrund av den faktiska historien.
USA-administrationen är sårad då man misslyckats i Mellanöstern och att det nu ser ut som om Ryssland, Turkiet och Iran kan åstadkomma en vapenvila och senare förhoppningsvis fred i Syrien medan USA, FN och EU sitter på läktaren.
Att tillåta FN att i ett kritiskt skede dela ut ett knivhugg mot Israel visar hur irrationell och prestigemättad internationell storpolitik är. Effekten torde bli att FN ytterligare snöps, inte minst då Donald Trump tillträder som USA:s president.
Israel är det enda ljuset i Mellanöstern. En demokratisk och utvecklingsoptimistisk rättsstat med religionsfrihet. Där utbildningsnivån är hög och där kvinnorna är likställda med männen. Det vill säga allt som muslimska stater inte kan eller vill åstadkomma. Det är för mig obegripligt varför vi inte helhjärtat stöder Israel.
Hur ser en möjlig lösning ut? Kanske skulle man diskutera en union där palestinierna hade ett eget parlament och regering men där det israeliska parlamentet och regeringen hade makten över försvars- och utrikespolitik.
För att lyckas krävs kloka och begåvade politiker i stil med de amerikanska grundlagsfäderna på sin tid. Om en lösning går att nå skulle det internationella samfundet säkerligen vara berett att satsa mycket stora belopp för att bygga infrastruktur och skapa goda förutsättningar för att ge palestinierna bättre levnadsvillkor och framtidshopp.
Ett stort problem är att palestinierna inte är herrar i sitt eget hus. Arabstaters viljan att förgöra Israel synes vara betydligt större än viljan att förbättra palestiniernas liv. En förutsättning torde vara att den nya ”unionsstaten” skulle vara sekulär, något som är svårsmält för muslimska stater.