Ibland ses våra svenska traditioner en smula över axeln, men det är en löjlig inställning. Vi har många fina traditioner och ett kulturarv att bevara. Detta är en särskilt viktig insikt i en tid, när samhället håller på att slitas isär.
Mona Sahlin yttrade 2002 ett av sina mest hårresande uttalanden i en turkisk invandrartidning, på frågan om det fanns någon svensk kultur: ”Jag har ofta fått den frågan, men jag kan inte komma på vad svensk kultur är. Jag tror det är lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, något som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommar och sådana töntiga saker.”
Vad som sannolikt är tänkt att visa en avslappnad kosmopolitisk inställning avslöjar i stället en bottenlös kulturlöshet. Mona Sahlin känner sig inte hemma någonstans, inte ens i sen egen svenska kultur.
I stället för denna falska kosmopolitism bör vi värna och framhålla våra egna traditioner. En som gjort en fin insats för att framhålla vårt eget arv är den svenska etnologins nestor Jan-Öjvind Swahn (1925-2016). Hans bok Svenska traditioner (Ordalaget bokförlag, 2015) förtjänar att framhållas som en god introduktion till våra egna traditioner.
Den trägne folkbildaren och experten på svenska traditioner Swahn, som redan på 60-talet blev en TV-kändis som en av de så kallade ”skäggen”, populariserar i denna bok, som blev en av hans sista, svensk tradition. Trots att den kom bara några månader före dennes bortgång sprudlar den av livsglädje och kärlek till det svenska. Den har som ambition både att beskriva och förklara traditionernas uppkomst.
En allmän linje är att man inte bör döma ut något bara för att det är gammalt, att det finns en allmän underskattning av äldre tid.
Det heter: ”Om man diskuterar hur folk levde förr i tiden, ja, det blir det ju mest med hjälp av svart färg som man tecknar sin bild av hur det förhöll sig. Och – jo visst, många levde i snusk och fattigdom och mycket annat elände (med dagens uteliggare har det inte så mysigt, de heller). När någon till detta elände också vill foga våra förfäders totala brist på semesterledighet kan jag inte avhålla mig från att rätta till deras vrångbild av det forna samhället. Sanningen är nämligen den, att de hade väl så mycket ledighet som vi, även om bara en vecka kunde kallas för lagstadgad semester.”
Traditionerna har ofta två ursprung: kyrkoåret och bondesamhällets arbetsår. Arbetsåret innehöll sådant som slåttergille och skördegröt. Kyrkoårets högtider har kanske överlevt bättre, såsom jul och påsk, även om de skiftat betydelse och accent. Till detta har det tillkommit ”borgerliga” högtider: första maj, som sedan kapades av arbetarrörelsen, och nationaldagen.
Ofta kan rena trivialiteter bära på djup betydelse. Våffeldagen, 25:e mars, där man nu mest bara äter våfflor, var tidigare under namnet Vårfru-dagen eller Marie Bebådelsedag en allmänt firad religiös högtid. Också en så banal sak som aprilskämt sträcker sig ända bak till reformationstiden i Tyskland (i Sverige har vi narrats sedan 1600-talet).
Vissa traditioner, såsom midsommar, har vi med oss sedan förkristen tid, medan andra, såsom nationaldagen eller mors dag, är av relativt sent datum. Som nationalist, tvärtemot den billiga polemiken som i bland förekommer i media, har jag heller inget emot att påpeka, att flera traditioner från början kommit utrikes i från, till exempel att påskharen eller majstången kommit från Tyskland. Den svenska kulturen är en varietet av den större europeiska kulturen, och det bör vara en del av vår självförståelse.
Alla dessa traditioner säger något om vilka vi är och varifrån vi kommer. Vi bör vårda deras minne och lära oss deras ursprung. Låt oss vara stolta över och fira våra traditioner!