Den enda gången gräsroten kan göra sin röst hörd är vid allmänna val. Då bildar gräsrötterna en kollektiv massa som kan påverka på allvar, skriver Olof Hedengren.
Under alla de år jag var verksam i finansbranschen lärde jag mig att när nästan alla s.k. experter är eniga om en viss utveckling (börskurser, räntor, valutor etc.) så blir det nästan alltid precis tvärtom.
Det amerikanska presidentvalet bekräftar ovanstående iakttagelse. Man kan även göra en jämförelse med opinionsutvecklingen för Sverigedemokraterna. ”Experterna” har varit rörande ense och gång efter gång visat sig ha fel! Motsvarande felbedömning begicks av de etablerade är det gäller det just avslutade presidentvalet i USA.
Media har naturligtvis bidragit till att det ”blev fel”. Det ”blev fel” därför att en stor del av allmänheten av media delgavs uppfattningen att det skulle bli precis tvärtom.
Och i detta sammanhang kan vi näppeligen undvika att använda det förkättrade orden ”politisk korrekthet”. En stor del av media vinklar nyheter utifrån vad som är tidningens eller TV-kanalens inofficiella politiska linje. Denna politiska ”bias” tar sig således inte endast uttryck i vad som skrivs på ledarsidor utan tyvärr även i den löpnade rapporteringen av vad som faktisk händer.
Det som skulle vara nyhetsförmedling har förvandlats till politisk megafoni. I Sverige är dessa tendenser tydliga, för att inte säga övertydliga.
Även den del av etablissemanget som inte direkt har med politik eller media att göra, t.ex. storföretagsledare och kapitalister, böjer sig för det politiskt korrekta även om det här naturligtvis ofta är fråga om läpparnas bekännelse.
I stort alla som har en framträdande position i samhället skyr bannbullan från de politiskt korrektas fanbärare, d.v.s. de som representerar alla ”de goda i samhället”.
De politiskt korrekta är som ett slags brödraskap som omfattar politiker, media och en grupp så kallade forskare som inom olika områden regelmässigt kallas in för att ”bekräfta” de politiskt korrekta och spegla sig ett ögonblick i medieljuset. Liksom det är förenligt med dödsfara att utmana maffian får de som vågar gå emot de politiskt korrekta betala ett högt pris.
De fenomen som beskrivs ovan är för handen även i USA om än inte i samma höga grad som i Sverige. Om inte tillräckligt stora delar av etablissemanget kan ta sig upp ur den politiskt korrekta flodströmmen, vilka skall då göra det?
Som gräsrot har man små möjligheter att påverka och göra sig hörd. Att få in en politiskt inkorrekt artikel i en svensk tidning är lika svårt som för en kamel att ta sig igenom ett nålsöga.
Den enda gången gräsroten kan göra sin röst hörd, om vi bortser från demonstrationer och dylikt, är vid allmänna val. Då bildar dessa gräsrötter en kollektiv massa som kan påverka på allvar.
Och det är det som nu händer. Människor känner att något är fel men saknar kontakter med den etablerade makten, inom politik och media, och därför känner vanmakt.
Våra politiker och massmediaprofiler ser efter Trumps seger i USA ut som om de just svalt en citron. Det är inte utan att man känner ett stråk av ”Schadenfreude”. De säger sig vara chockade och oroliga. Ja, visst är det hemskt när folkviljan får råda.
Även Tove Lifvendahl på SvD tappar masken och tycker att folkviljan i USA är ”generande för den fria världen”. Den prudentlige Janerik Larsson som bevakar USA för SvD anser att ”Trump inte är en anständig person”. Det är nog så att många människor har tröttnat på den ytliga anständigheten, tryfferad med vackert tal men ofta inte så mycket action eller nya idéer.
Något liknande var reaktionerna när Storbritanniens folk fick säga sitt och valde att lämna EU. Världen skulle rämna, börserna panikera osv.
Människor är ofta begränsade och tror att allt måste fortsätta i gamla spår, annars väntar Armageddon runt hörnet.
Trump, SD och många andra aktörer i Europa är naturligtvis tecken i tiden. Jag skrev i en tidigare krönika om underströmmar som de flesta inte ser. Dessa strömmar kan man endast känna om man vågar sig ut på havet. För att möta det nya duger inte Erik Axel Karlfeldts ord: ”Allt vill jag se som jag sett det förut och intet får vara förbytt”.
Vad svenska politiker tycker om USA:s inkommande president är av marginellt intresse sett i ett större sammanhang. När Trump höll sitt segertal, efter att Hilary Clinton erkänt sig besegrad och gratulerat honom till segern, nämnde han ett prioriterat område, nämligen infrastruktur d.v.s. tåg, vägar, broar etc.
Där finns en kontrast mot våra politiker som talar sig hesa om ”värdegrund”, ”alla människors lika värde”, ”könsneutralitet”, ”genustänk”, ”vinstjakt i välfärden”. Vitala intressen blir skändligen eftersatta; utbildning, infrastruktur, polis, försvar och bostäder. Kreativitet, mod och handlingskraft lyser däremot med sin frånvaro inom de flesta av politikens områden.
Olof Hedengren