De verkliga populisterna är de som sålt in den falska föreställningen att obegränsad invandring går att kombinera med bibehållen välfärd, skriver Tomas Brandberg.

Ordet ”populism” har många definitioner och behöver inte nödvändigtvis ses som något negativt. En vanlig uppfattning är dock att populism innebär enkla lösningar på svåra problem och att populistiska politiker utställer löften som de inte kan leva upp till.

Det har länge varit populärt att stämpla Sverigedemokraterna som ett rasistiskt och främlingsfientligt parti. När partiet nu breddas och dessa begrepp framstår som än mer intellektuellt ohederliga söker den månghövdade skaran av politiska motståndare efter en ny etikett. Epitetet populistiskt ligger tydligen nära till hands, men det är illa valt enligt definitionen ovan.

Det omvända förhållandet råder, det är SD:s motståndare som under decennier försökt sälja in den falska föreställningen att obegränsad asylinvandring går att kombinera med bibehållen välfärd. De verkliga populisterna har år in och år ut sjungit massmigrationens lov och fräckt förnekat att det skulle få negativa konsekvenser för samhället. Nu lägger man alla problem i knät på kommunerna och ger sken av att allt är under kontroll, vilket kommunernas invånare inte håller med om.

Enkla lösningar på svåra problem? Check!

Utställda löften som man inte kan leva upp till? Check!

Om någon säger populist, så säger jag Åsa Romson, som för drygt ett år sedan fick stå på scen och gråtande erkänna att den politik hon hade gått till val på inte fungerade. Kontrasten mellan kaxighet i opposition och otillräcklighet vid makten kan inte bli tydligare än så.

Sverigedemokraternas signum var länge och är fortfarande att massmigrationen är samhällsekonomiskt ohållbar. Debattens dynamik har ju förändrats en del på senare tid, men länge var detta att betrakta ”impopulism”. För individen har inget har varit så impopulärt som att komma ut som SD:are och än idag kan man till exempel drabbas av uppsagda kontrakt och andra problem på arbetsplatsen.

Vad gäller politiken har jag inte sett till några ofinansierade reformer i SD:s budgetar, snarare hört en massa skäll för att partiet vill dra ned på välfärden, vilket alltså inte är sant. Alldeles självklart får man mer pengar över till exempelvis pensioner, sjukvård och militärt försvar om man sänker migrationskostnaderna. Detta är lågstadiematte, plus och minus, inget annat.

I statens utgifter för 2016 kan man ganska lätt summera över 100 miljarder, som kan kopplas mer eller mindre direkt till asylmigrationen. Det skulle motsvara en niondel av hela statens budget, men är inte på långa vägar hela notan för asylmigrationen, eftersom en stor del av kostnaden ligger på kommuner och landsting.

Sålunda, om man hade följt SD:s linje i migrationspolitiken under det senaste decenniet hade hela samhällsekonomin haft helt andra marginaler idag och vi hade haft råd med stora offentligt finansierade satsningar och dessutom skattesänkningar. Det är inte populism, det är facit.

Visst kan man konstatera att det blåser helt nya politiska vindar i betydelsefulla länder, läs Trump och Brexit, och att dessa rörelser har beröringspunkter med Sverigedemokraterna. Detta kommer man på sina håll att lansera som en förklaring till SD:s framgångar 2018, helt enkelt för att slippa tillstå att man själv har gjort ett synnerligen dåligt jobb.

Men Sveriges migrationskollaps är unik i hela västvärlden. Det är snarare en ketchupeffekt vi ser, när fler och fler väljare ser de gamla makthavarnas brist på trovärdighet och vänder dem ryggen. Och tja, vart ska man ta vägen när man upplever att de två traditionella blocken i själva verket samarbetar med varandra?

Över huvud taget ser jag inte poängen med att ge demokratiska, någorlunda seriösa partier stämplar och etiketter som de inte själva vill ha. Jag anser att demokratiska rörelser, oavsett om man gillar deras politik eller inte, i hög grad har rätt att definiera sig själva. Sålunda får Liberalerna heta liberaler, Feministiskt initiativ får vara feminister och Sverigedemokraterna får vara migrationskritiska och socialkonservativa.

Sedan kan vi alltid diskutera respektive partis trovärdighet. Det är en del av det politiska samtalet och något som väljarna i slutändan får ta ställning till.

Tomas Brandberg