När man inte lyckats bli något i vardagen, kan man bli det genom att ansluta sig till våldsbejakande islamism. Offerrollen är rekryterarnas bästa argument. Det framkommer när man tränger in i svenska jihadisters värld.

Vid seminarium hos Timbro berättade journalisten Magnus Sandelin om de många intervjuer han gjort med svenska jihadister och som publiceras i boken Svenska IS-krigare. Från al-Qaida till jihadi cool (Fri Tanke, 2016).

Han har ”wallraffat”, det vill säga närmat sig extremisterna på sociala medier under falskt namn och byggt upp ett förtroende som givit honom tillgång till hemliga Facebookgrupper där han kunnat följa deras diskussioner om varför man exempelvis ska resa till IS i Syrien.

Det blir till ganska sorgliga porträtt av dessa jihadister i Sverige. Många är småkriminella och kan även ha psykiska problem. Marginalisering, utanförskap och oförmåga att skaffa sig en meningsfull vardag i samhället är viktiga skäl till att man vänder det svenska samhället ryggen och söker sig en hjälteroll genom att bli någon genom att vilja begå våld i religionens namn.

De energiska islamistiska rekryterarna, som genom sociala medier fått effektiva värvningsverktyg, spelar gärna på offermentalitet. Västerlandet är emot dig, du får inte samma chans som andra, du är utsatta för islamofobi. Därför borde de som muslimer slå tillbaka. ”Före självmordsvästen kommer offerkoftan”, som Sam Sundberg skriver i sin recension i Svenska Dagbladet.

Hur ska Sverige motverka detta hot? Sandelin ställer inte upp på att man ska belöna extremister med lägenhet och jobb och på så sätt försöka ”muta” dem till ett lugnare liv. De som begått brott ska straffas, säger han. Men han vill att de som själva signalerar att de vill lämna denna sektliknande värld måste kunna få hjälp.

Av Sandelins beskrivning av jihadisternas vardag framgår att Säpo har god koll på vad jihadisterna har för sig. Det uppstår däremot problem att ställa dem inför rätta eftersom säkerhetspolisens roll är att förebygga att våldsbrott och terrordåd sker. Beviskraven i en rättsstat gör det svårt att via ordningsmakten komma åt jihadmiljöer.

Allt detta låter rimligt. Sandelin fördjupar förståelsen. Men. Jag ser två aspekter som seminariet på Timbro däremot inte behandlade tillfredsställande.

1. När Sandelin kontaktade jihadister för intervjuer sa de flesta blankt nej. Under seminariet menades att denna vägran till kontakt beror på ”misstänksamhet” mot det svenska samhället och journalister. För mig, som också försökt samtala med de som i olika sammanhang dykt upp och markerat att de står för jihadistisk renlärighet, är det rimliga svaret ett annat. De som drivs av totalitära idéer anser det meningslöst att tala med fienden, de otrogna.

Har man en totalitär ideologi är man inte intresserad av debatt. Man anser sig inte behöva motivera sina bevekelsegrunder. Det enda som räknas är andras underkastelse – eller död.

Det är märkligt att vi i väst har så svårt att förstå att andra kulturer än vår inte är intresserade av diskussion, samtal och att öppet bryta argument mot varandra. För dem är det bara makt som räknas. Makten att tysta kritiker och motståndare.

Vad gör vi som vill demokrati då? Det är ju den riktigt intressanta frågan. Ska vi kapitulera och låta de totalitära ta över? Eller ska vi kämpa för våra värderingar? Och om så: hur, när ordens makt inte räcker? Frågor som denna gör dock etablerade aktörer i Sverige lika obekväma som jihadisterna.

2. Nu kom inte seminariet in på det, men centralt för värvningen av jihadister är att moderata muslimer inte problematiserar det våld och förtryck som förespråkas i islams heliga skrifter. I Samtiden-artikeln Farlig muslimsk förnekelse skriver Mohamed Omar: ”I stället för att … självkritiskt göra upp med detta, väljer man att antingen skylla på andra eller förneka.” Eftersom även moderata muslimer förneker våldsglorifieringen i islams heliga skrifter, ger man fritt spelrum för jihadisterna. Man tar inte ställning i sak, man talar inte om för dem att våldsuppmaningarna i vår tid inte längre är okej. Man tiger. Och i denna tystnad kan extremismen växa.

Dick Erixon
2016-10-27