Skrivbordsgeneralerna i Stockholm vill rita om Sverigekartan. Länsindelningen från 1600-talet ska ersättas med byråkratiska storregioner utan vare sig historia eller lokal förankring. Det är dömt att misslyckas.
Regeringen borde vara något försiktig med stora, svepande omorganisationer av statliga myndigheter efter omorganisationen av polisen som håller på att knäcka verksamheten. Senaste nytt därifrån är att polischefer har börjat dödshota varandra i kampen om revir och intern makt. Något skydd för allmänheten är polisen snart inte alls. Effektiviteten närmar sig noll.
Ändå framhärdar regeringen i sin ambition att skapa några få storregioner av Sverige. Sverigedemokraterna var tidigt ute med att säga nej. Sedan följde Moderaterna. Nu har även röster inom det Socialdemokratiska partiet börjat agera mot förslaget.
Det enda mål regeringen tycks ha är att skapa befolkningsmässigt lika stora regioner, vilket är en helt meningslös ambition. Verkligheten ser olika ut, då måste också den offentliga förvaltningen göra det. Verkligheten bör ju få gå före likriktning i ett teoretiskt rutsystem.
I norra Sverige är befolkningen betydligt glesare än söderut. Det innebär att regeringen skapar enorma geografiska avstånd mellan medborgarna och centrum. Är det vad Norrlandslänen behöver? Ökat avstånd?
I Mälardalen finns redan ett framgångsrikt regionalt samarbete mellan Stockholm, Uppsala, Sörmland, Örebro och Västmanland. Mälardalsrådet är ett frivilligt samarbete mellan ett 60-tal kommuner och fem landsting. Man har åstadkommit viktiga beslut om inte minst infrastruktur. Just genom att samarbetet är frivilligt har man koncentrerat sig på det alla är eniga om. På det sättet har man sluppit politisk och geografisk prestigekamp.
Dessutom har denna infrastruktur i hög grad handlat om kommunikationerna från Mälardalen in mot Stockholm. Regeringens förslag isolerar Stockholms län och reser en ny byråkratisk mur mot övriga Mälardalen. Det är exakt motsatsen till vad verkligheten kräver.
– Om man nu ska ha regioner så måste man utgå från hur människor faktiskt rör sig, det är en gammal god princip när man ritar kartor, säger Lars Stjernkvist (S), kommunalråd i Norrköping och tidigare partisekreterare.
Att resa en byråkratisk mur mellan Mälardalen och Stockholm är inget annat än att medvetet kasta grus i den tillväxtmaskin som huvudstaden tillsammans med omnejd är för Sverige.
Också på andra håll i landet saknas stöd för storregioner, som i Halland. Storregioner skulle innebära att makten över det offentliga flyttar än längre bort. Storregioner innebär att många små kommuner riskerar att sakna representation på regional nivå. Demokratiskt vita fläckar skulle uppstå.
Visst kan förändringar behövas, men då måste de vara förändringar som leder till något bättre. Inte till försämringar man kan identifiera redan före beslut drivs igenom.
I en demokrati måste förändringar vara förankrade bland dem som berörs. Förändringar bör byggas i demokratisk anda underifrån, inte uppifrån vid något skrivbord på regeringskansliet.
De gamla partierna visar här återigen att de lämnat verkligheten och realismen bakom sig. De lever i sina ideologiska bubblor och låter sitt rosaskimrande önsketänkande vara utgångspunkten för deras agerande.
De gamla partierna har förlorat markkontakten. Storregionerna är ett nytt bevis på det.
Bara väljarna har möjlighet att ändra på detta. I nästa val.
Dick Erixon
2016-10-26