När argumenten tryter ligger det nära till att i ren desperation övergå till personangrepp. Så har det alltid varit, men beteendet har blivit vanligare på senare tid, skriver Dick Erixon i ledare.
Nu anklagas alla som inte slaviskt följer etablissemangets linje för att vara rasister, fascister och allt möjligt annat eländigt man kan komma på.
Anklagelserna är nu så desperata att man skulle vilja skratta åt dem, om de inte förgiftade det öppna samtalet och därmed undergrävde demokratins spelregler. Det handlar inte bara Anna Kinberg Batra och hennes vimsiga anklagelse om SD-väljare som rasister (som hon sedan till häften tog tillbaka), utan också om exempelvis angrepp på kristna bakom uppmaningen ”mitt kors” och bojkottshot mot artister som uppträder vid sommarfestivaler arrangerade av SD.
Varför tar man till sådana grova anklagelser? Att kalla någon ”rasist” gör ju inte att man vinner någon debatt, bara att man utmålar sig själv som en undermålig politiker och debattör som kastar oförskämdheter kring sig och avslutar den dialog som är grundförutsättning för demokrati.
En viktig förklaring finns i ordspråket ”anfall är bästa försvar”. De som tillgriper epitet om sina debattmotståndare vet att man inte kan vinna en diskussion med sakliga argument. Därför sänker man nivån och attackerar på ett personligt plan. Syftet är att vrida bort intresset från sakfrågor.
Att detta beteende har blivit mycket vanligt nu beror på att etablissemangen är sårbara efter deras helomvändning i migrationspolitiken det senaste året. Förra hösten kallade man förslag om att minska volymen på invandringen för främlingsfientliga. Bara några veckor senare införde man gränskontroller och minskade volymerna.
Det var det största politiska sammanbrott vi sett i svensk historia på mycket länge. När det gäller regeringsduglighet har såväl de borgerliga som de röd-gröna tappat all prestige. Med deras egna ord, från bara kort tid sedan, står de nu för en främlingsfientlig politik. Man erkände inte att man ändrat politik, utan kallar besluten för ”tillfälliga” åtgärder. Lagstiftningen ska upphöra, enligt riksdagens beslut. Allt ska återgå till öppna gränser, är det mentala försvaret hos dem som gjort helomvändningen.
Detta kommer inte att ske. Det vet man, men man vet inte hur man ska hantera det. Aldrig förr har de etablerade partierna varit så sårbara, så långt ute på hal is. Partierna är skräckslagna inför risken att väljarkåren ska upptäcka bluffen. Då har man inget försvar.
Vilket är då det enklaste alternativ som återstår? Att attackera dem som haft rätt hela tiden, Sverigedemokraterna. Partiet som inte ändrat uppfattning, eftersom verkligheten givit det rätt.
För att rädda sitt eget skinn behöver de etablerade partierna försöka utmåla dem som fått rätt i sämsta möjliga dager. På det sättet kan man försöka neutralisera sina egna misstag och inte ge utmanarpartiet det ökade förtroende som naturligen följer på att man har rätt och uttolkar verkligheten mest korrekt.
Med andra ord, de som kastar politiska epitet omkring sig har redan förlorat. Och de vet det.
Dick Erixon
2016-09-02