Det politiska tema som i Almedalen i somras kom att kallas ”svenska värderingar” benämns ”kulturkampen” i Danmark och har där pågått i årtionden. Ju mer vi talar om svenska värden desto mer blir Sverige som andra nordiska länder.
I senaste numret av Fokus jämför Bengt Lindroth, tidigare Nordenkorrespondent för Sveriges Radio, det yrvakna svenska etablissemangets upptäckt om att annat än ekonomi har betydelse för väljarkåren, med den långvariga och heta politiska debatten om kultur och värderingar i Danmark.
Lindroth målar upp en kamp mellan förnuft och känsla, där etablissemanget står för förnuft och populisterna för känsla. Uppdelning av det slaget stämmer dock dåligt. Etablissemangen drabbas, även om de kanske inte ser det, ofta av ohälsosamt ideologiskt känslosvall. Ta bara avslöjandet i senaste Uppdrag Granskning i SVT om åldersbestämning av ungdomar.
Förra året hävdade ledande expert att det var medicinskt omöjligt att göra åldersbestämningar av asylsökande med hjälp av tand- och handledsröntgen. När därför vuxna män placeras med barn och kom att våldföra sig på dem, har samma expert ändrat sig. Nu är det plötsligt medicinskt möjligt att göra åldersbestämning. Vetenskapen blev underordnad ett känslostyrt politiskt spel. Barnläkarna ansåg åldersbestämning omöjlig när det handlade om asylsökande man tyckte synd om, men när grova våldsbrott begåtts ansågs åldersbestämning medicinskt möjligt så att de skyldiga kan straffas. Vad som var vetenskapligt möjligt avgjordes av ändamålet, ett föga förnuftigt men nog så känslomässigt agerande.
Det blir alltså fel att tillskriva etablissemangen förnuft som dess utmanare inte skulle ha. Men bortser man från denna förenkling lyfter Lindroth i Fokusartikeln Ett dejligt land, liksom i sin bok Väljarnas hämnd, en rad frågor som borde diskuteras av fler.
Den gamla och i Sverige allenarådande ekonomiska höger-vänsterskalan utmanas. Den nya frontlinjen som växer fram kan beskrivas som är en konflikt mellan etablissemangets ”arroganta samhällsteknokrater” och utmanarnas ”folkliga antielitister”.
Lindroth konstaterar att Sverige inte, till skillnad från Danmark, inte haft någon bredare konservativ eller liberal motkultur till 68-vänsterns radikalism. ”Sverige har varit enastående i Europa i sin avsaknad av egentlig intellektuell och politisk kulturkamp.” De borgerliga i Sverige har förblivit helt inriktade på värdenihilistisk finanspolitik och ingenjörskonst.
Med anledning av detta frågar Lindroth om det är ett fördröjt kulturellt och konservativt uppror vi nu kan skymta. Han låter en ny modefilosof inom vänstern, Chalant Mouffe, svara: När nya utmanarpartier ”är de enda tillgängliga kanalerna för att uttrycka politiska passioner” framstår de som trovärdiga alternativ till de ljumma och byråkratiserade liberal-socialdemokratiska-mitten-etablissemang som dominerar i Europa.
Lindroth menar att Sverigedemokraterna gång på gång tar upp teman i denna riktning, men inte vinner anklang utanför de egna sympatisörerna. En något märklig beskrivning med tanke på att partiet mer än fördubblat sitt väljarstöd i varje riksdagsval sedan 2002. En rimligare beskrivning är att inga mer etablerade röster och aktörer ännu anslutit sig till den sverigedemokratiska kulturkampen.
I Danmark har man länge haft mer spelrum, för där har utmaningar av ett kosmopolitiskt och teknokratiskt etablissemang alltid varit starkare. Både inom vänstern och på borgerligt och kristet håll. Även medierna är mer heterogena i Danmark.
Nu kan en ändring vara på gång. Lindroth frågar om Sverigedemokraterna kommer att vinna eller förlora på att också Sverige får mer av kulturkamp med blågul retorik. Han ger inget svar, men nog vore det logiskt om de som är bäst förberedda på en debatt om svenska värderingar och som i sina program har en genomtänkt analys och strategi för denna utveckling ligger väl till att också erhålla väljarnas stöd när denna nya stridslinje formerar sig i svensk politik.
Dick Erixon
2016-09-04
Se mer: Fokus i Ett dejligt land och Väljarnas hämnd (Carlssons, 2016).