Försöken att upprätthålla stigmatisering mot SD syftar till att stoppa den intellektuella medelklassen från att rösta ”fel” och, ännu värre, våga säga det öppet. I denna ambition är det tydligen legitimt att uttrycka förakt för socialt marginaliserade väljare, skriver Tomas Brandberg.

För någon vecka sedan publicerade Trelleborgs Allehanda en krönika av Moa Berglöf, medarbetare till Fredrik Reinfeldt under många år. Berglöf drar en lans mot det hon kallar faktaresistens och lögnpopulism och föga förvånande pekar hon ut Sverigedemokraterna som ”mest cyniska i sin manipulation”.

Man skulle kunna tro att man backar upp ett så starkt angrepp med någon form av bevis, men det gör hon inte. Bevisföringen består i att Jimmie Åkesson illustrerade bilbränder i Sverige med en bild tagen utomlands. Mer krävs inte för att vara lögnpopulist i Berglöfs värld. Hennes krönika genomsyras av idén av att SD:are inte förstår världen och samhället, till skillnad från henne själv givetvis.

Intressant nog driver Jan Guillou – apropå lögner, alltså – en liknande tes i sina krönikor i Aftonbladet. SD:aren är fattig, outbildad, okunnig, ointresserad av politik och lever i sin egen inskränkta lilla värld. Den allvetande östermalmssocialisten däremot förstår ju allting mycket bättre än alla andra.

Berglöf och Guillou är inte ensamma. Detta är nämligen nästa fas i den långa kampen mot SD. Länge ansågs SD:s politik som helt otänkbar, nu tar både Moderaterna och i viss mån Socialdemokraterna efter den. Sedan var det alla angreppen mot SD:s företrädare, som med åren blir allt mer långsökta.

Återstår alltså att angripa SD:s väljare. Som metod att få dem att ändra uppfattning fungerar det knappast. Guillou vittnar själv om en tsunami av arga mail, ingen gillar att bli utmålad som mindre vetande rasist. Men jag anar ett försök att upprätthålla stigmat så att den intellektuella medelklassen inte får för sig att rösta fel och – ännu värre – i så fall våga säga det helt öppet. Då är det tydligen legitimt att uttrycka sitt förakt för socialt marginaliserade väljare, som förvisso många gånger lever i en helt annan verklighet än Berglöf och Guillou.

Nu till något synnerligen intressant. Guillou hävdar att han har vetenskapliga belägg för att kalla SD:s väljare okunniga, bland annat, genom att hänvisa till forskningsresultat. Och mycket riktigt. Enligt enkätsvar i Valundersökningen från 2014, publicerade av forskare vid Göteborgs universitet, klarar sig Sverigedemokraternas väljare sämst av alla. De hade, i jämförelse med andra partiers väljare, sämre koll på till exempel vilken politiker som tillhör vilket parti. De tittar inte på Rapport helt enkelt.

Man bör göra ett par förbehåll i denna observation. För det första missade Valundersökningen var femte SD-väljare och för det andra kan vi notera att det finns dynamik i opinionen. SD:s väljarstöd idag är det dubbla om man jämför med Valundersökningen 2014, det vill säga nya grupper av sympatisörer tillkommer. Jag vet ju också alldeles säkert att det finns åtskilliga politiknördar bland SD:s sympatisörer, varav en och annan läser och kanske delar den här artikeln.

Detta är nu faktorer som skulle nyansera resultaten från Göteborgs universitet, men inte kasta dem över ända. Man kan tillägga att Socialdemokraternas väljare också klarade sig dåligt, vilket Guillou aldrig skulle raljera över. Enligt forskningsresultaten hade Liberalerna och Miljöpartiet högst andel väljare med högskoleexamen. Vad gör utbildning med folk i det här landet egentligen?

Håll med om att detta är fascinerande. Vi har ju nämligen fått ett sorts facit sedan valet 2014. I den allt annat överskuggande migrationsfrågan har Sverigedemokraterna och deras ”okunniga” väljare fått hundra procent rätt, medan ”kunniga” väljare har fått revidera sin världsbild. Och när SD nu skördar frukterna av att framstå som alltmer trovärdigt i väljarnas ögon, så måste de andra partierna förklara varför de lägger om den politik som tidigare var så självklar.

Vad säger detta om välutbildade människor i Sverige? Är de lättpåverkade? Förstår de så lite trots att de kan så mycket? Handlar det om tilltro till auktoriteter och en ängslan att inte vara ”rätt” i maktens ögon? Eller bryr de sig helt enkelt inte om vad som händer med landet? Det är ju faktiskt värre i Syrien, som Moa Berglöfs före detta chef Fredrik Reinfeldt så klokt påpekade.

Kritiskt tänkande predikas i våra skolor sedan decennier, men det verkar finnas ett underförstått undantag. När makten talar gäller inte detta med kritiskt tänkande, på annat sätt kan jag inte förklara väljarparadoxen. Men vissa gör ju aldrig sin läxa …

Tomas Brandberg