När vår egen kyrkas främsta företrädare sätter islam framför kristendomen och vurmar för ateistiska politiska ideologier samt bedriver rent politisk propaganda är det dags att ringa i alarmklockorna, skriver Olof Hedengren.
När den Svenska kyrkan skiljdes från staten den 1 januari 2000, och förvandlades från en myndighet till ett trossamfund, var det många som applåderade och såg det som en sund frigörelse från svensk partipolitik. Nu blev det inte så utan kyrkan har blivit än mer politiserad och där ”vänstern” tagit makten och våldför sig på den. I samband med ”frigörelsen” antogs en kyrkoordning (KO) som bland annat slår fast att det så kallade kyrkomötet är den Svenska kyrkans högsta beslutande organ.
Valen till kyrkans beslutande organ; kyrkomötet, stiftsfullmäktige och kyrkofullmäktige går till på i princip samma sätt som valen till riksdagen, det vill säga är – med vissa undantag för fristående nomineringsgrupper – ett val av politiskt parti och därmed de ledamöter som respektive parti nominerar. Ett särskilt undantag är organisationen POSK som står för Partipolitiskt Obundna i Svenska kyrkan. POSK är den näst största konstellationen i kyrkovalen efter socialdemokraterna. Sverigedemokraterna kommer på plats nummer fem och har 15 mandat av Kyrkomötets 251 platser.
Endast kyrkomötet har mandat att förändra valsystemet enligt KO. Det finns dock inget intresse av att demokratisera och decentralisera systemet från kyrkomötets sida då församlingen domineras av de etablerade politiska partierna. Kyrkan har till dels blivit en avstjälpningsplats för medlemmar i de etablerade partierna som inte kan beredas plats i riksdag, kommuner eller landsting.
Valdeltagandet i kyrkovalen är extremt lågt eller 12-13 procent av valmanskåren, det vill säga alla medlemmar i kyrkan som är över 16 år. Enligt uppgift kostar kyrkovalen omkring 150 miljoner kronor. De som väljs till uppdrag i kyrkoorganisationen önskar dessutom erhålla samma ersättning som en kommunfullmäktigeledamot eller liknande.
Man kan likna den svenska kyrkan vid ett stort företagskonglomerat med många anställda och många vitt skilda uppgifter inklusive förvaltning av ett icke oansenligt kapital i form av aktier och andra värdepapper, skogsmark och andra fastigheter. Vidare kan man likna ett publikt bolags årliga bolagsstämma vid ett kyrkomöte.
Det finns ingen huvudägare som kan slå näven i bordet och fatta beslut. I sådana bolag vet vi av erfarenhet att de ledande tjänstemännen tar över med vd i spetsen. Och så har det blivit i den svenska kyrkan, de mest lysande tjänstemännen får en makt som egentligen inte tillkommer dem. Vi talar om biskoparna med ärkebiskopen i täten.
Den tjänstemannastyrda våldtäkten på den svenska kyrkan tog fart i och med att K.G. Hammar utsågs till ärkebiskop 1997. Han anslöt sig till en liberalteologisk strömning som skapade förvirring hos såväl prästkollektivet som den kyrkobesökande allmänheten.
Hammar engagerade sig med liv och lust i samhällsdebatten där han intog extremliberala ståndpunkter. Han hävdade att en hel del av Bibelns innehåll kunde förpassas till den historiska skräpkammaren. Han såg ingen större skillnad mellan kristendom och hinduism. Han tog ställning i Israel-Palestina konflikten och anklagades för antisemitism. Han sågs av många, bland andra Alf Svensson, som en vänstermegafon i gott sällskap med galningen Mattias Gardell. Hammar erkände i en intervju med tidningen Proletären att hans drömsamhälle var en slags kommunism. Är det lämpligt att kyrkans högste prelat driver en samhällspolitisk linje? Är en kommunist en lämplig företrädare för kristendomen och kyrkan?
Så fick Sverige sin första kvinnliga ärkebiskop, Antje Jackelén. I en debattartikel i Expressen angående flyktingfrågan talade hon om ”trollen” som lurade runt hörnet. Det var uppenbart att hon avsåg Sverigedemokraterna. När islamister skar halsen av den franske prästen Jacques Hamel underlät Jackelén att gå ut och fördöma dådet. Där svek henne modet och hon gled med de politiskt korrekta, där islam inte kritiseras, och flöt som en kärring med strömmen. Hennes valspråk som biskop blev ”Gud är större” och som olämpligt nog motsvarar islamisternas stridsrop när de skär halsen av oskyldiga människor, ”Allahu akbar”. Baksidan av hennes valspråk heter judehat.
På grund av förrädare som Hammar och Jackelén har kyrkan ingått nära samarbete med muslimska organisationer av tvivelaktigt slag.
Biskopen i Stockholm, Eva Brunne, är en tredje person som missbrukat sin position och deltar i den pågående kyrkliga våldtäkten. När hon officierade vid högmässan i Storkyrkan med anledning av Riksdagens öppnande höjde hon en så kallad antirasistisk vänsterdemonstration – som genomfördes dagen innan – till skyarna. Hela demonstrationen var ett angrepp på Sverigedemokraterna. Oerhört provocerande och långt utanför gränserna för vad en respektabel biskop kan kosta på sig.
Ett annat kreativt uppslag från Brunnes sida var att bereda plats för främst muslimer i kyrkorummet genom att lyfta ut eller täcka över kristna symboler samt med en pil visa riktningen mot Mecka. Man tror inte att det kan vara sant!
Vi behöver vår kyrka mer än någonsin. Även om kyrkobesöken minskar i antal så finns behovet. Det talas om att vi är världens mest sekulära land men jag tror att våra andliga behov är stora.
Kyrkan och kristendomen är vår främsta kulturbärare och bör vårdas i tider av islamistisk terror och infiltration i vårt samhälle. När vår egen kyrkas främsta företrädare sätter islam framför kristendomen och vurmar för ateistiska politiska ideologier samt bedriver rent politisk propaganda är det dags att ringa i alarmklockorna. Sverigedemokraterna borde mana till strid. Om vi menar allvar med att det finns en svensk kultur som bör vårdas kan vi inte låta vänstern ostört smutsa ner kyrkan och därmed Jesus och den Gud vi tillber.
Olof Hedengren