Om Kristdemokraterna insett att Sverige är i en djup värderingskris, borde man göra något mer än rabbla plattityder i debattartiklar. Man måste ta svåra maktpolitiska beslut om hur och med vem man kan återskapa sunda värderingar, skriver Dick Erixon.
Det är bra att Kristdemokraternas ordförande Ebba Busch Thor nu i debattartikel (DN 29 aug) utvecklar sina tankar bakom sommarens Almedalstal som mycket kom att handla om svenska värderingar. Hon skriver:
Jag har valt att beskriva det som att Sverige befinner sig i en värderingskris. Jag menar att det finns normer och värderingar som byggt Sverige starkt som i dag är utmanade och ifrågasatta. Detta riskerar att urholka den höga grad av mellanmänsklig tillit och det stora förtroende för våra gemensamma institutioner som länge har präglat vårt land och som har varit en stor styrka.
Det är starka ord och en tydlig analys. Men sedan smiter hon undan från politikens ansvar. När det kommer till orsaker till att tilliten minskar, ger hon en individuell ram för analysen: ”Tilliten bryts ner när vi sviker förtroenden, baktalar, ljuger och medvetet för andra bakom ljuset eller när vi tar oss friheter och skor oss på andras människors bekostnad. När vi låter egenintresse och kortsiktiga infall och behov stå över alla etiska överväganden.”
Hon skyller på vanligt folk! Men det är inte en stor mängd människor som plötsligt börjat ljuga, det är de politiska partierna som vilselett svenska folket och framför grovt vinklade och falska bevekelsegrunder för sin politik.
Fram till i oktober slöt de borgerliga upp bakom Fredrik Reinfeldts famösa uttalande, ”öppna era hjärtan!” och Stefan Löfven stod på Medborgarplatsen och med moralisk indignation lovade att ”i Sverige bygger vi inga murar” framför paroller med texten ”refugees welcome!”. Bara veckor senare stängdes gränserna och ID-kontroll infördes.
Denna totala omsvängning på 180 grader – där man plötsligt började genomföra den politik man bara veckor tidigare hatfyllt och med stor harm stämplat som rasistisk, fascistisk och främlingsfientlig – är inget annat än en katastrof för trovärdigheten för de etablerade partierna.
Hur kan Kristdemokraterna tala om värderingskris utan att ange vad den beror på? Svar: partiet är i stor utsträckning medskyldig till den. Man har genomfört den migrationspolitik som i hög grad orsakat krisen. Genom uppgörelsen 2010 mellan Alliansregeringen och Miljöpartiet om i praktiken fri invandring och total avsaknad av integration var Kristdemokraterna med om att driva på avvecklingen av tilliten som präglat det svenska samhället.
Det är denna migrationspolitik som är främsta orsaken till de flesta problem som nu vuxit till kris. De problem från tafsande och otrygghet till sammanbrott på en rad samhällsområden (som studentboende, vård, omsorg) som Ebba Busch Thor tar upp har hennes parti i högsta grad accepterat genom att inte i regeringsställning motsätta sig gränslös invandring under många år och dessutom inte av de nyanlända kräva några som helst motprestationer för att ta del av generös svensk välfärd.
Kristdemokraterna lät gränserna stå öppna även om man visste att landet totalt saknar beredskap att integrera i huvudsak outbildade människor som knappt kan läsa och skriva.
Kristdemokraterna öppnade därmed välfärdsstatens skattekista för människor som inte bidragit med någonting, medan man fortsätter låta hundratusentals pensionärer leva i fattigdom även om de slitit hela sina liv och betalt skatt.
Det är detta som urholkar tilliten i snabb takt. Det är detta som skapar den värderingskris som Ebba Busch Thor klädsamt erkänner, till skillnad från andra etablissemang.
För egen del hoppades jag mycket på att Göran Hägglunds tal om ”verklighetens folk” under 2009 skulle varit startskottet på att Kristdemokraterna insåg att globaliseringen måste hanteras utifrån de vanliga löntagarnas perspektiv, inte utifrån gränslös utopism. Här fanns frön till en pragmatisk konservatism, men KD slarvade bort chansen i interna strider. Istället kapitulerade KD för den gränslösa utopismen och blev dess nyttiga idioter från 2010 till nu.
Politik är värderingar, absolut, men politik är i lika hög grad ledarskap, integritet och mod.
Värderingar blir värdelösa om partier inte vågar stå upp för dem när det blåser. Kristdemokraterna hukar i bänkarna och har inte mod att stå för någonting. Snacka om ett ledarskap som urholka medborgarnas tillit till politiken.
Om det borde fler än Kristdemokrater diskutera.
Det är nämligen skälet till att det svenska politiska landskapet nu ritas om. Det finns inte längre någon trovärdighet i Alliansen som regeringsalternativ. Partierna i detta överspelade samarbete är alltför splittrade i frågor om just värderingar.
Om Kristdemokraterna insett att Sverige är i en djup värderingskris, borde man göra något mer än rabbla plattityder i debattartiklar. Man måste ta svåra maktpolitiska beslut om hur och med vem man kan återskapa sunda värderingar och stoppa raset i människors tillit till samhället.
Dick Erixon
2016-08-31