Moderaterna tillämpar sverigedemokratisk politik. Detta faktum förnekar moderater ännu mentalt. Men i politik kommer man i längden aldrig runt verkligheten, skriver Dick Erixon i ledare.
I sitt sommartal i helgen tog Jimmie Åkesson upp regeringsfrågan och uttryckte att en regering med Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna vore mest naturligt. Åkesson beskrev sitt parti som ”det sociala samvetet” i en sådan regering.
Är det realistiskt? Inte idag. Blockpolitiken är cementerad.
Men blockpolitiken tillhör den tid då höger-vänster utifrån ekonomisk politik dominerade svensk samhällsdebatt. Thorbjörn Fälldin samlade de borgerliga i början av 1970-talet till ett trovärdigt alternativ till den socialdemokratiska regeringen som styrt i över 40 år. Sedan har Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt fullföljt strategin om att utmana Socialdemokratin och senare de röd-gröna partierna.
Sänkta skatter och liberalisering av en i internationell jämförelse omfattande socialistisk politik stod på agendan. Men de borgerliga som samlat regeringsalternativ utmanade aldrig vänsterns moralsyn som undergrävde normer och seder i landet.
Frågor om samhällets sammanhållning och svenska värderingar har nu börjat få allt större utrymme i politiken som en följd av att väljarkåren efterfrågar detta. Och när det gäller denna moralfilosofiska skala mellan kulturradikalism och konservatism befinner sig de borgerliga partierna långt ifrån varandra på flera viktiga områden.
På samma sätt finns grundläggande värderingsskillnader mellan den traditionella delen av arbetarrörelsen och Miljöpartiets radikalism.
De två tidigare så starka och givna regeringsalternativen har dessutom försvagats kraftigt i takt med Sverigedemokraternas framgångar. Inget av dessa alternativ har någon chans att nå 50 procent och egen majoritet i nästa riksdagsval. Då är de inte längre att betrakta som regeringsalternativ, utan som block med allt svagare ställning. Därtill block som snarare blockerar varandra än skapar rimliga regeringsalternativ.
Verkligheten kommer med all sannolikhet att vidga sprickorna mellan radikaler och mer traditionella grupperingar inom blocken. Inför valet 2018 kommer trycket på partierna att tydligare uttrycka sina värderingsgrunder utefter skalan kulturradikalism/konservatism. Och ju mer väljarna kräver svar, desto större kommer skillnaderna att bli mellan partierna inom respektive block.
Det är högst troligt att väljartrycket helt enkelt kommer att spränga blocken.
Men kan Moderatledaren Anna Kinberg Batra verkligen svänga från sina uttalanden i exempelvis SVT:s Agenda på söndagskvällen? Där får hon frågan varför hon inte vill samarbeta med Sverigedemokraterna.
– Sverigedemokraterna piskar upp oro istället för att komma med lösningar på utmaningar som Sverige möter. Det är därför samarbete inte är aktuellt, svarar hon.
– Sverige behöver en regering som är beredd att göra Sverige tryggt och starkt i en väldigt orolig värld. Vi måste bryta ett utanförskap som är stort och kan bli farligt. Har man då inga idéer för det, utan ställer grupper mot varandra, då tycker jag inte det är ett parti man ska regera med.
– Sverigedemokraterna tar avstånd från seriösa metoder och skyller problem på invandring. Så håller man inte ihop ett land, så bygger man inte Sverige starkare framåt, summerar Kinberg Batra.
Det är hårda ord. Men den bild som moderatledaren ger av Sverigedemokraterna stämmer inte. Verkligheten visar att det är precis tvärtom.
Det är ju inte SD som ”piskat upp” oro i landet. Oron har skapats av den förra och nuvarande regeringen genom öppna gränser och en kraftig migrationsvåg till landet. För att minska oron anpassade sig både Moderaterna och Socialdemokraterna till Sverigedemokraternas sedan länge utstakade politik. Med SD-politiken har alltså Anna Kinberg Batra försökt begränsa oron i landet.
Moderaterna tillämpar sverigedemokratisk politik, visserligen inte fullt ut men man lämnar sin egen tidigare, fullständigt misslyckade politik för att närma sig den sverigedemokratiska.
Detta faktum förnekar moderater ännu mentalt. Men i politik kommer man i längden aldrig runt verkligheten.
I takt med att det politiska trycket inför valet ökar finns all anledning för alla att mer tydligt presentera sina egna partiståndpunkter, snarare än blockpolitiska kompromisser. Egen profil blir nödvändigt för att vinna väljarnas förtroende.
Blockpolitiken kommer att brytas och partierna presentera sina separata lösningar. Vänsterpartierna har länge ansett att så bör ske. På den borgerliga sidan kommer skillnaderna mellan partierna att, om inte formellt, så informellt och i realiteten lösa upp alliansen till intet förpliktigande förhoppningar.
Efter riksdagsvalet 2018 har förmodligen alla partier skaffat sig relativt fria mandat att förhandla och söka en lösning som ger en majoritetsregering eller åtminstone en regering med stöd av en majoritet i riksdagen. Då blir generella angrepp på Sverigedemokraterna, som de Anna Kinberg Batra framförde i Agenda, snabbt överspelade. Landet ska ju trots allt styras utifrån väljarnas dom, inget annat.
Dick Erixon
2016-08-28