Vid jämförelse med Sverige kan den tyska mediesituationen tyckas verka helt acceptabel. Det finns flera bättre dagstidningar, där man finner längre, resonerande artiklar som tar sin läsare på allvar. En mer inträngande analys skall dock finna en vänsterliberal tendens av samma slag som i Sverige, och tabuföreställningar av liknande slag. De vanliga bildmanipulationerna, där t.ex. invandrarströmmen framställs som om den bestod av nödställda kvinnor med barn, är ett gott prov på detta. En som på senare tid har formulerat skarp kritik mot det tyska medieetablissemanget är den framstående författaren Botho Strauss.

Botho Strauss (f. 1944) ställning i offentligheten kan jämföras med Karl Ove Knausgårds eller Michael Houellebecqs (ett svenskt exempel vore möjligen Stig Larsson). Han är, som en av sitt lands mest spelade dramatiker, både uppburen och kontroversiell. Han slog igenom på 70-talet, och även om det också tidigare kunde finnas enskilda inslag av samhällskritik i hans texter, blev han till en kontroversiell person framförallt efter publiceringen av essän Anschwellender Bocksgesang (sv. ”tilltagande bocksång”) i Der Spiegel 6/1993.

Det är en böljande text, i stil med äldre tyska kulturkritiker som Friedrich Nietzsche, som slår i litet olika riktningar. Den söker beskriva tillståndet i vår kultur. Han beskriver en kultur som förlorat alla sina traditionella värderingar, och bara intresserar sig för det rent materiella. Han skriver: „Vi varnar något för självbelåtet för de nationalistiska strömningarna i de nya staterna i Östeuropa eller Centralasien. Att någon i Tadjikistan förstår det som ett politiskt uppdrag, att behålla sitt språk, såsom vi vårt dricksvatten, det förstår vi inte mer. Att ett folk vill hävda sina morallagar gentemot andra, och för detta är berett till blodsoffer; det förstår vi inte mer och håller vi i vår liberala självtillräcklighet för falskt och förkastligt.”

Strauss beskriver hur den liberala kulturella och mediala eliten bestämt sig för att kasta allt gammalt ombord, att kritisera alla rester av historien. Han menar vidare, att en liberal numera inte är liberal i sig själv, utan liberal i den grad han reagerar mot det förment anti-liberala. Det är så den politiska korrektheten fungerar – som en rent negativ diskurs, som försöker utestänga det som inte passar in i diskussionen. För att finna något positivt, måste den konservative, som vill bevara något, gå utanför den mediala mittfåran, och i stället finna inspiration t.ex. hos de stora diktarna. Någon ljusning på ett mer allmänt plan, förutom för enslingen, ser han inte, utan konstaterar bara: ”Demokratin behöver, precis som en organism, tryck från en fara.” Kanske är det en tom förhoppning att vår tids stora hot mot demokratin, invandringen, skall kunna väcka ett nytt medvetande om vad som är väsentligt och oväsentligt. Dess oerhörda farlighet för vår kultur kan i alla fall knappast betvivlas, när man exempelvis betraktar de nyligen timade terrordåden i Paris.

Sedan Strauss skrev essän år 1993 har hans kultur- och mediekritiska synpunkter emellanåt skymtat i hans litteratur, bland annat i den briljanta, aforistiska boken Die Fehler des Kopisten från år 1997 (finns i svensk översättning som Kopistens misstag). Han har dock hållit sig undan från den dagliga tidningsdebatten tills den 2 oktober 2015, då han i en stort uppslagen intervju i Der Spiegel med rubriken ”Den sista tysken” tog upp tråden från år 1993. Den har fått visst genomslag i Tyskland, men har här inte fått den uppmärksamhet den förtjänar.

Strauss skriver här, om hur han upplever sig som en ensam försvarare av en nation som gått under, som en ”sista tysk”. Han vänder sig i denna mot den samtida nationalismens defensiva inställning, som bara försöker värna sig mot ytterligare invandring. Han menar att man måste gå djupare, att återupptäcka den egna kulturen, som hotas av undergång. Det räcker inte med en rent negativ inställning, man måste också formulera ett positivt program.

Strauss skriver: ”Den siste tysken, vars känslor och tankar är rotade i den andliga hjältehistorien från Hamann till Jünger, från Jakob Böhme till Nietzsche, från Klopstock till Celan. Den som är fri därifrån, såsom de flesta bofasta tyskar, socialiserade tyskar, som inte är mindre rotlösa än de millioner rotlösa, som nu sällar sig till dem, som inte vet, vad kulturell smärta innebär. Jag är en produkt av traditionen, och jag kan inte existera utanför den. Den består för övrigt bortom furstestat, nation, riksgrundande, världskrig och förintelseläger, inget av detta är in- eller föreskrivet, varken lycka eller olycka bär hon inom sig, om man skall dra det till sin spets. Till missbruk kan den tjäna lika gott som allt annat.”

Strauss menar vidare, att islam kommer att ge oss en lektion i tradition. Man kan bara hoppas, att man drar rätt slutsatser av denna lektion. Till detta behövs det författare och visionärer av Strauss typ.

Simon O. Pettersson
Germanist och frilansskribent

Fotnot: citaten är i egen översättning.