Hans tänkande kan sägas utgöra kulmen på den svenska idealistiska filosofin, men leder den samtidigt i en problematisk riktning. Man kan därför fråga sig om hans tänkande över huvud taget borde kallas konservativt.
Ingen kan sägas ha dominerat den svenska universitetsfilosofin som Christopher Jacob Boström (1797-1866). Hans inflytande upphörde inte vid hans död, utan hans lärjungar kom att verka länge – den siste boströmianske professorn i filosofi, Efraim Liljeqvist, pensionerades år 1930.
Han kallades nordens Platon, på grund av vissa likheter med den grekiske filosofen, och hans filosofi hade ett tag närmast karaktären av en inofficiell svensk statsfilosofi. Hans tänkande kan sägas utgöra kulmen på den svenska idealistiska filosofin, men leder den samtidigt i en problematisk riktning. Den användes förvisso för att försvara den bestående ordningen, bland annat ståndsriksdagen, men samtidigt gjordes detta med helt icke-historiska, rationalistiska argument. Man kan därför fråga sig om hans tänkande över huvud taget borde kallas konservativt.
Denna artikel blir alltså delvis kritisk och ställer sig mer positiv till flera av hans föregångare, t.ex. den i Samtiden tidigare behandlade Nils Fredrik Biberg.
Boström själv tyckte inte att hans privatperson var viktig och när han ombads att beskriva sig själv beskrev han sina tankar. Några biografiska grundfakta borde vi ändå ge läsaren. Han föddes i Piteå under mycket enkla förhållanden, och upptogs vid nio års ålder till fosterson åt en morbror som var skeppsbyggsmästare. Denna satsade på hans skolbildning och han kunde fullborda gymnasiet i Härnösand. Därefter vidtog studier i Uppsala, där han bland annat åtnjöt Biberg och Grubbes filosofiska undervisning.
År 1842 lyckades han vinna professuren i praktisk filosofi. Stora tentamensfordringar och svag hälsa gjorde att han inte förmådde publicera särskilt mycket. Från hans penna känner vi bara ett antal smärre arbeten på latin och svenska, flera av dem ofullbordade. En professor förväntades heller inte på samma sätt som i dag huvudsakligen verka genom publikationer, utan framförallt genom sina föreläsningar. Med tanke på hans filosofis enorma genomslag och de många lärjungar han hade, kom han ändå att få vidare spridning för sin filosofi än sannolikt någon annan svensk, tidigare eller senare, skulle få.
Boströms filosofi hade tagit intryck av både inhemska och tyska förebilder, men utmärkte sig av stor originalitet, särskilt på den politiska filosofins område. Den var som den mesta filosofi på denna tid idealistisk, vilket betyder att idéerna är det som verkligheten ytterst består av och inte t.ex. materien. Den var en rationalistisk idealism, vilket innebar att bara genom tanken och inte genom sinnena kunde man komma fram till sanningen.
Detta ledde till en negativ värdering av det sinnliga, vilket i allmänhet beskrevs som grunden till felaktigt handlande och omoral. Trots att han betraktade sig som kristen och religiös var han också negativ till Jacobis filosofi, som satte tron i centrum, och som influerade Biberg. Boström kritiserade flera kristna dogmer, och Gud får hos honom en rent abstrakt karaktär, som den absoluta personen, grunden för alla andra. De mänskliga personerna är odödliga väsen som förhåller sig till Gud som talen i en talserie – de är självständiga personer, men bildar alla en del i Gud.
Boströms samhällssyn och politiska filosofi är präglad av samma rationalism. Samhällena beskrivs också som personer. Dessa framträder i två former, den ena formen är privata samhällen – familjen, korporationen, kommunen och folket. Deras ändamål är sedligheten. Staten däremot är ett publikt samhälle, och dess ändamål är den juridiska rätten. Redan här uppstår problem med Boströms statssyn, som begränsar staten till att upprätthålla den juridiska rätten. Denna problematiska statssyn skulle vidareföras av vissa senare konservativa, t.ex. statsvetaren Oscar Alin, och den skulle kritiseras grundligt av Rudolf Kjellén.
När Boström sedan motiverar hur representationen i denna stat skall skötas blir resonemanget som alltid annars rationalistiskt. Staten kräver en representant som utgör regeringen, såsom Kungen, som står över andra intressen. Regeringen fattar sedan alla beslut. För att dessa beslut inte skall strida mot folkets intressen, har folket vetorätt (men alltså ingen egen bestämmanderätt). Denna vetorätt för folket skulle få sitt uttryck i ståndsriksdagen.
Det problematiska från en konservativ persons perspektiv är att denna motivering för ett visst styrelseskick är helt rationalistisk och tar ingen hänsyn till historien. Dessutom finns det som påpekats vissa problem att syntetisera Boströms idealism med traditionell kristendom.
Min uppfattning är alltså att Boström ledde den svenska idealismen i en delvis problematisk riktning, vilket kanske bidrog till dess långsiktiga fall, även om det fanns idealister efter honom som förstod värdet både av tron och historien – t.ex. Vitalis Norström. Jag förespråkar alltså, och tycker att man som konservativ och kristen bör göra det, en mer historistisk och konkret form av idealism. Här bör flera av Boströms föregångare ha mer att ge.
Simon O. Pettersson