Få rynkar på näsan om Henrik Arnstad förfalskar historien genom rena lögner och vilseledande jämförelser mellan nu och då. Det förväntas av honom, eftersom han är den han är och dessutom aldrig genomgått någon forskarutbildning i historia, aldrig fått sina resonemang prövade i en diskussion med kollegor inom facket – de personer som forskar i historia, som doktorerar och promoveras, de avkrävs ansvar för vad de skriver. Det sker inte endast på en rad seminarier under den fleråriga utbildningens gång, utan också efter utbildningen när vederbörande skickar in forsknings- eller tjänsteansökningar då de samlade insatserna inom ämnet nagelfars av sakkunniga. Arnstad är en kvacksalvare inom historieämnet och detta är ingen hemlighet. Jag blir emellertid förvånad när jag i SvD den 11 september med rubriken ”Historielöshet bakom rädsla för invandring” får läsa ett propagandaalster i sann Arnstadsanda av professorn i historia Dick Harrisson.

Harrisson delar upp invandringens historia i en fredlig och en krigisk migration. Han påstår att all ”fredlig” invandring har varit och är av godo, att den är en mycket betydelsefull förändrande kraften i historien, den som leder till utveckling, bidrar till välstånd och välfärd. Som ett svenskt exempel nämner han bl.a. invandring av tyska köp- och andra yrkesmän under medeltiden, valloner från nuvarande Belgien under stormaktstiden från 1600-talets mitt och 1700-talets början och detta får utgöra bevis för tesen att dagens invandring är fullt jämförbar med den. Harrisson trollar lättvindigt bort att dagens massinvandring möter välfärdsstatens kvarvarande men sinande resurser, att möjligheterna att matcha kompentens och arbetsmarknadens behov idag är annorlunda än igår. Det är märkligt att en professor inte ser skillnaden mellan en begränsad invandring av närbesläktade invandrare som från första dagen i Sverige sliter i sitt anletes svett för att försörja sig på egen hand och dagens massinvandring från Afrika och Asien som till övervägande del lever på bidrag och dränerar samhället på dess resurser. Det är också obegripligt att han blundar för den nuvarande invandringens demografiska effekter, att den fullständigt kullkastar det Sverige de flesta av oss känner igen från förr.

När Harrisson utmålar migrationen från Europa till Nordamerika som ett krigiskt övertagande av indianernas land är han återigen ute på djupt vatten. Manipulativt förenklar han indianernas öde genom att tala om denna invandring från Europa som uteslutande krigisk. Han har svårt att försvara övertagandet och övergreppen mot Amerikas ursprungsbefolkningar, en för honom obehaglig konsekvens av migration. Överflyttningen av européer skedde emellertid på olika sätt, både fredliga förhandlingar, köp av mark och senare krig. Till en början dominerade den fredliga överflyttningen då européerna underhandlade och köpslog. Har Harrisson glömt alla filmer, all skönlitteratur, all forskning som visar hur européerna använder rusdrycker som handelsvara, bedövningsmedel och passiviseringsdryck för att stävja motståndsandan? När européernas styrka tilltog ökade kraven och anspråken. Fredliga metoder ersattes av tvång – förflyttningar till reservat, undanträngning från tidigare boplatser och nästan allt motstånd möttes med oförsonligt våld, med vapen. Denna övergång passar inte in i Harrissons förvridna föreställningsvärld präglad av vanföreställningar och önsketänkande. Är det månne plågsamt för honom att se en möjlig jämförelse mellan dagens förflyttning av asiater och afrikaner till Europa med indianernas öde i migrationsströmmarnas skugga?

I Harrissons vinklade berättelse framträder ett förakt för svenskarna som gränsar till det oanständiga. Han framhåller den ena invandrargruppen efter den andra som han påstår varit oundgängliga för Sverige, utan att med ett ord lyfta fram det svenska folkets insatser, deras idoga arbete i generationer på relativt karga jordlotter, i industrier, i arbetet med att bygga vår infrastruktur. Han tar inte heller upp någon svensk som gjort banbrytande insatser i världen, en Carl von Linné, en Jöns Jacob Berzelius, en Gustaf Dalén. Men detta passar inte in i hans story om den i alla lägen nyttiga invandringen, oavsett vilken och under vilka omständigheter.

Det blir lätt att känna igen Harrissons och andra svenskfientliga krafter när grodorna hoppar ur deras munnar med grovt missvisade utfall. I artikeln anklagas SD för att stå för en nationell isolering, mot all invandring både idag och i historiens backspegel. Syftet är att avhumanisera alla anhängare av SD. När Harrisson påstår att SD är en mildare variant av sina ”brunare meningsfränder” väljer professorn att i sitt hämningslösa utfall lämna jordelivets realiteter – vill han besegra Arnstad i amatörism? Det är tragiskt att en professor väljer att diskreditera hela sin profession för att få vanhedra SD och miljoner sverigevänner. Behöver jag påpeka att SD aldrig kritiserat en begränsad och en för landet lönsam invandring, att SD aldrig eftersträvat att isolera Sverige från omvärlden. Sverige har alltid haft ett konstruktivt samarbete med andra länder och samtidigt bibehållit sin nationella identitet, men de senaste decenniernas massinvandring har inget att göra med det ansvar som tidigare generationers politiker känt för Sverige och som alltid under historisk tid präglat vårt lands elits synsätt och värderingar i migrationsfrågan.

Av artikeln framgår visserligen att han inte agerar professionell historier, att han är ute efter att påverka läsarna att tycka illa om kritiker av den förda migrationspolitiken i allmänhet och Sverigedemokraterna i synnerhet. Han har sin fulla rätt att ventilera sina personliga åsikter, men vad som sticker i ögonen är att han har en stil som om han gjorde anspråk på objektivitet och gömmer sig bakom sin professorstitel för att öka trovärdigheten i sitt propagandahopkok. Resonemangen står i bjärt kontrast till vad historievetenskap står för: sanningssträvan, objektivitet och trovärdighet. Sanning nås bl.a. genom att distansera sig från de historiska händelserna och se på historien med forskarens nyfikenhet, men den kritiska prövningen och de försiktiga avvägningarna mellan likheter och skillnader, mellan alternativ till en tolkning till förmån för en annan o.s.v. Objektivitet kräver skärpa, vilket Harrisson i sin artikel saknar, varvid de onyanserade angreppen, de svepande generaliseringarna, hoppen genom århundraden utan att stanna upp och reflektera och de rena lögnerna får honom att framstå som en kvacksalvare som skämmer ut hela sin profession.

Uffe Hansen