Reaktionerna på Sverigedemokraternas kampanj om det organiserade tiggeriet rullar vidare. Nu senast från Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski. Han är sällan en man som tar till överord, varför hans obalanserade utfall mot SD:s kampanj är en negativ överraskning.
Enligt honom kommunicerar SD genom att ”chocka” och ”bryta tabun kring hur man debatterar anständigt”. Kampanjen syftar till att utlösa ”grovheter från partiets motståndare” och polarisera samhällsklimatet. Det är stora ord, men ord som inte känns helt fel för att beskriva händelserna kring kampanjen. Problemet är bara att SD knappast är dem som ska belastas med dessa epitet.
Det chockerande och det som bryter mot det anständiga har varit reaktionerna på kampanjen. Då syftar jag dels på extremvänsterns stormning av Östermalms tunnelbanestation förra veckan. Dels på de företrädare för Vänsterpartiet och Socialdemokraterna som försvarat vandaliseringen av SD:s reklam. Dessa sätt att reagera borde oroa alla som vill ha ett fredligt politiskt klimat.
Kampanjens budskap var fullständigt harmlöst och okontroversiellt. Statsvetaren Peter Santesson, opinionschef hos Demoskop, ställer sig exempelvis i Dalarnas Tidning frågan ”vad skulle den väsentliga skillnaden vara mellan detta budskap och det som såväl regeringen som Moderaterna redan har framfört?”
Jag är rädd att Wolodarski fått allting helt om bakfoten. Efter att ha sett bilderna på den vrålande vänsterextrema mobb som vandaliserade SD:s kampanj och misshandlade en journalist som var där att för att bevaka händelserna är det häpnadsväckande att någon kan landa i slutsatsen att SD ”vrålar”, står för det ”gälla och chockerande” och delar ut ”yxhugg mot samhällsdebatten”. Vem är det egentligen som står för detta?
Jag kan bara be Wolodarski titta på bilderna en gång till.