Kombinationen politiker och historiker är idag inte särskilt vanlig. När det föregående seklet var ungt fanns det emellertid desto fler exempel. I liberalen Nils Edén hade vi t.o.m. ett tag – 1917-1920 – en statsminister som var historieprofessor. Historieprofessorn Harald Hjärne (1848-1922) är ett intressant exempel på en person som både som historiker och politiker kom att influera den konservativa rörelsen i Sverige.

Harald Hjärne föddes i Skövdetrakten och var son till en kapten och postmästare. Fadern hade på riddarhuset under 1830- och 40-talet snarast uppträtt som liberal, och också hans morfar var politisk engagerad i denna riktning. Vissa liberala drag kan man också se hos den unge Hjärne, under tiden som student i Uppsala. Han försvarade här t.ex. ståndsriksdagens avskaffande. Han studerade historia, statskunskap, estetik, filosofi, klassiska och moderna språk. Han visade tidigt en stor bredd i intressen och kunskaper. Hans avhandling från år 1872 gällde ett rättshistoriskt ämne, den fornsvenska nämnden enligt Götalagarna. Hans rättshistoriska forskning skulle bli formativ också för hans politiska åskådning. Hans speciella patriotism utgick från tron på ett sammanhang emellan svenskheten och rättsamhället. Den germanska rättstraditionen var grunden för samhället. Kanske finns det här en del att hämta för de som försöker formulera en svensk identitet idag, ett företag som blivit alltmer trängande i och med att den svenska identiteten utmanas i mötet med invandrare från främmande kulturer.

Också hans första rent politiska texter kom att röra sig om grundläggande rättsprinciper. Han började tämligen direkt efter disputationen att producera tidningsartiklar, och hans första artikel, publicerad i Göteborgs-Posten, rörde värnplikten. Han protesterade här mot de liberaler som krävde friheter utan skyldigheter, vilket visar att han redan här tydligt distanserat sig från sin släkts liberalism. Värnplikten var en skyldighet mot samhället enligt Hjärne. Hjärnes betonande av skyldigheternas och rättigheternas sammanhang skulle gå som en röd tråd i hela hans politiska liv. Hans argumentation t.ex. i rösträttsfrågan skulle gå enligt samma linjer – rösträtten och värnplikten förutsatte varandra.

När han, efter att ha ägnat 80-talet framförallt åt det rent akademiska och år 1889 blivit professor, åter börjar engagera sig politiskt på 90-talet blir detta sammanhang emellan reformer och försvarsfrågan i centrum för hans aktiviteter. Detta ledde till en viss konflikt med många inom högern, som ansåg att han inte borde hålla på med att kasta in andra frågor i försvarsdiskussionen. Hjärne försvarade sig med konservativa argument, att staten är ett organiskt helt, där man inte kan rycka den ena frågan från den andra. Ändå gjorde detta och en del andra saker, bl.a. en positiv inställning till arbetarnas föreningsrätt och till en utvidgning av utbildningssystemet, att han under en tid kom att uppfattas som en vänsterman. Han kandiderade också för liberalerna till riksdagen på 90-talet.

Inför valet 1902 var emellertid ordningen återställd och han valdes in i riksdagens andra kammare som högerkandidat. Mycket av hans försvars- och reformprogram hade då genomförts, och högerns avoghet mot honom hade avtagit. På många sätt var nog denna partitillhörighet också naturligare. Han var värdemässigt tydligt konservativ, och hade under hela 90-talet försvarat kristendomen mot angrepp, som kom särskilt från de radikala studenterna i Verdandi. Han inrättade sig också åsiktsmässigt väl bland de konservativa i riksdagen, men blev trots detta ingen lyckad riksdagsman. Hans intellektuella förtjänster uppskattades inte här på samma sätt som inom akademin, och han valde efter två perioder att inte ställa upp för omval. Detta skulle paradoxalt nog göra att hans politiska inflytande ökade. Han kunde nu ägna sig åt det som länge varit hans hjärtefråga – försvaret. Också när han några år senare gjorde ett nytt parlamentariskt försök var det den i den utomparlamentariska försvarsagitationen han skulle vinna framgångar. För högern, där försvarsfrågan på många sätt var 10-talets huvudfråga, blev han en viktig ideolog. Han försvarade emellertid en strikt defensiv linje, och motsatte sig den grupp inom högern som kallades ”aktivister” och ville se en anslutning till den tyska sidan under första världskriget.

Ideologisk betydelse för den svenska högern hade också Hjärnes historiska författarskap, särskilt de många skrifterna om stormaktstiden. Karl XII-renässansen, som har haft stor betydelse för den svenska nationalismen, var till stor del Hjärnes verk. Han gick i bräschen för en omvärdering av Karl XII, som framförallt hade uppfattats som en negativ gestalt under 1800-talet. Med sina kunskaper i ryska kunde han också nyttja ryska källor, vilket blev en pusselbit för att omvärdera Karl XII:s aktiviteter i öst. När Hjärne beskriver stormaktstidens förtjänster är det emellertid framförallt den svenska staten och inte nationen som han lyfter fram. Han var i långt högre grad patriot än nationalist, och kritiserade ofta svenska nationalister som Rudolf Kjellén att överbetona nationens värde. Den svenska staten förkroppsligade för honom rättsprinciper och religiös protestantism, vilket var ett värn mot barbariet, särskilt i öst.

När Harald Hjärne gick bort lämnade han många lärjungar inom både historien och politiken kvar. Hans inflytandes alla dimensioner återstår ännu att undersöka. Någon heltäckande biografi finns ännu inte, men Nils Elvander har skrivit en fin avhandling om hans förhållande till konservatismen, Harald Hjärne och konservatismen (1961), och Gustaf Jacobson har skrivit en biografisk skiss, Harald Hjärne (1922).

Simon O. Pettersson
Germanist och frilansskribent