Den socialdemokratiska folkbildningstraditionen måste utvärderas kritiskt. Inslaget av ideologisk propaganda bör naturligtvis inte förbises. Samtidigt fanns det också hos många en ärlig strävan att höja folkflertalets bildning och kultur. En som mer än sannolikt någon annan inkarnerade detta ideal var Alf Ahlberg (1892-1979).
Ahlberg var inte heller någon socialdemokrat av genomsnittstyp. Som son till en bildad halländsk präst bibringades han tidigt såväl den lutherska fromheten som den världsliga bildningen. Den kristna humanismen var den grund vilken han stod på. Denna grund kom att kompletteras med framförallt filosofiska studier i Lund, och hans år där kröntes av en avhandling om platonismen. Akademin skulle emellertid inte bli den ram inom vilken han verkade.
Efter promoveringen år 1917 blev han i stället lärare i Stockholm, och han begynnte under 20-talet ett populärt författarskap som med tiden skulle bli oerhört omfattande. Inte minst den under denna tid utgivna Filosofiens historia skulle bli tryckas i många upplagor, och introducera många för den västerländska filosofihistorien. Från och med år 1927 skulle han vara verksam vid Brunnsviks folkhögskola i Dalarna, navet i den socialdemokratiska folkbildningstraditionen. År 1932 blev han rektor och han skulle förbli det fram till pensionering år 1959. Det är de ambitioner som han där försökte förverkliga, som intresserar oss i denna artikel.
Brunnsviks historia börjar, som Alf Ahlberg själv skildrat i en historik över Brunnsvik tidiga historia i två band, år 1906. Det bör påpekas att folkhögskoleidén som sådan knappast var en socialdemokratisk idé, utan folkhögskolor har vi haft i Sverige alltsedan 1860-talet, då de uppstod efter dansk förebild. Den startade också som en formellt sett politiskt och religiöst obunden folkhögskola. Dock kom den tämligen snart att uppfattas ha en socialistisk prägel, särskilt som flera arbetarorganisationer donerade pengar till den, och positivt uppmärksammade den. En viss spänning kom alltså att uppstå emellan bilden av en informell partiskola och försöket att hävda ett mått av oberoende.
Sådan var situationen när Alf Ahlberg kom dit. Han har själv skildrat sina erfarenheter därifrån i memoarboken Mina år på Brunnsvik (1974). Han tar här starkt avstånd ifrån att Brunnsviks syfte skulle vara att förmedla några partidoktriner, utan det som skulle gagna arbetarrörelsen på sikt var fri och förutsättningslös diskussion. Denna ville han befordra genom en verklig orientering i det västerländska arvet, med Ahlbergs ord ”de friska andliga källsprång som okända för de flesta ligger vid våra fötter.”
Att detta alls inte var tomma ord visas inte minst om man tittar på vilka författare Ahlberg valde att översätta (vid sidan av mycket annan verksamhet översatte han också kring 170 verk). Man finner där också flera konservativa författare som José Ortega y Gasset, Peter Viereck och Thomas Carlyle. Verklig bildning krävde en fri fördjupning i klassikerna, som inte låter sig begränsas av partidiktat. Denna Ahlbergs vision säger naturligtvis inte sanningen om hela den socialdemokratiska folkbildningstraditionen, som ofta stannade vid långt lägre ambitioner, ja, kanske bara uppfattades som en del av propagandaapparaten. Men den säger något, om hur den kunde vara, när den var som bäst.
Att läsa Ahlberg är som att färdas i en tidskapsel. Nu finns det inte mycket till folkrörelse kvar i socialdemokratin. Det finns över huvud taget inte mycket till visioner. Det har blivit till ett rent maktparti, som sannolikt, om än långsamt, är på utdöende. Att de noterar låga opinionssiffror är därmed helt följdriktigt. De har givit upp slaget om framtiden, och långsiktiga visioner av det slag som Brunnsvik i sina bästa stunder stod för, lär vi inte få se. Att Brunnsvik nu, nästan helt utan diskussion i ”rörelsen”, har givit upp sin verksamhet är alltså signifikativt. Detta skedde, för att citera T. S. Eliot, ”not with a bang but a whimper”. Socialdemokraterna har lämnat allt bakom sig som en gång gjorde dem framgångsrika.
Sverigedemokraterna bör självfallet inte syfta till att kopiera socialdemokraterna, som på flera punkter efterlämnar ett problematiskt arv. Men i hur man långsiktigt vinner inflytande finns mycket att lära. Att bygga upp en folkrörelse tillhör absolut det som man bör ta efter. I detta bör tvivelsutan en bildningsverksamhet ingå.