När det gäller att förstå socialdemokratin, är förhållandet till nationen en väsentlig del. Då socialdemokratin redan från början var en revisionistisk socialistisk rörelse, var det inte självklart hur man skulle förhålla sig till nationen, då partiet bildades år 1889.

Marxismens anti-nationalistiska internationalism var inget självklart lösen. Flera av de tyska socialdemokratiska teoretikerna, såsom Ferdinand Lassalle, August Bebel och Eduard Bernstein, accepterade nationen. Såsom Christer Strahl övertygande visat i sin avhandling Nationalism och socialism (1983) var också nationalismen vid 1800-talets slut ett slags överideologi som man var tvungen att i någon mån, åtminstone retoriskt, att anpassa sig till.

För redan inledningsvis skulle socialdemokratin anklagas för bristande fosterländskhet av högern. Ja, redan ett knappt decennium före det socialdemokratiska partiet hade bildats, då August Palm 1881 höll ett föredrag med titeln ”Vad hvilja socialdemokraterna”, bemöter han anklagelser om något sådant.

Han säger där: ”Så säges det om socialdemokraterna att vi ingen fädernelandskärlek har, ja, att socialdemokraterna är internationella är fullkomligt sant men att de förnekar fädernelandskärleken är inte sant, men vi sätter kärleken till hela världen över kärleken till fäderneslandet…” Man försökte alltså att visa att man accepterade nationen, trots att man var internationalist.

Anklagelserna om bristande fosterländskhet skulle emellertid fortsätta mot partiet, särskilt som socialdemokratin till en början visade tydliga tecken på försvarsnihilism. Det finns också länge en mer renodlad marxistisk falang i partiet som inte alls försvarade nationen. Denna uteslöts först 1917, då föregångaren till Vänsterpartiet, Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti, bildades.

Huvudlinjen var emellertid hela tiden i partiet att bemöta anklagelser om bristande fosterlandskärlek med att hävda att man representerade en särskild typ av fosterlandskärlek. Man argumenterade här på så sätt att arbetarna var de som bar upp nationen, och att de utmanades av den fosterlandslösa kapitalismen. Det reformprogram man hade skulle gynna nationen.

Man kan fråga sig, hur mycket av detta som var taktik, och hur mycket som var genuina åsikter. Analogt med att en konservativ i dag ofta argumenterar utifrån ett radikalt tankeparadigm, kanske socialdemokratin bara taktiserade? Svaret är sannolikt att taktiken som så ofta efter hand påverkade ideologin (vilket illustrerar pragmatismens fara). Följdriktigt började man ungefär vid sekelskiftet byta ut sin försvarsnihilism mot ett tydligt försvar för militära utgifter. Man hade börjat sin vandring mot en mer tydlig positivt formulerad nationalism, som var mer än taktik.

En viktig person för denna mer tydliga nationalism var utan tvivel Per Albin Hansson. Hansson hade redan vid seklets början, som ung redaktör för den socialdemokratiska tidskriften Fram, tagit tydligt avstånd från marxismens anti-nationella element.

I ett tal i valrörelsen år 1921 hävdade han följande: ”Man har ofta kallat oss socialdemokrater fosterlandslösa. Men jag säger: det finns intet mera fosterländskt parti än det socialdemokratiska, så sant som den största fosterländska gärningen är att så ordna vårt land att alla känna sig där ha ett hem.”

Detta skulle bli en vanlig tankefigur hos Hansson, att socialdemokraterna var mest fosterländska, ty de brydde sig mest om hela det folk som utgör fosterlandet och inte bara om de övre klasserna. År 1926, året efter han efterträtt Hjalmar Branting som partiordförande, gav han ut en skrift med titeln Sverige åt svenskarna – svenskarna åt Sverige. Hansson beskriver här, hur den fosterländskhet som arbetarrörelsen understundom visat prov på överraskat högern. Han menar att de inte förstått, att fosterlandet också kan tillhöra arbetarklassen, utan de tror sig ha monopol på det. Hanssons vision är alltså att arbetarklassen skall överta fosterlandet och därmed skall deras fosterlandskärlek också stärkas.

Denna vision kunde också alltmer förverkligas, ju mer socialdemokraterna fick karaktären av permanent regeringsparti. 1932 börjar, med undantag av ett kort mellanspel av Axel Pehrsson-Bramstorp 1936, en period av nästan fyrtiofem år av regeringsinnehav. Detta måste förstås som en nationalism, men en nationalism som är radikalt annorlunda än den som uttrycks av mer konservativa tänkare.

Man kan jämföra med Rudolf Kjelléns viktiga essä ”Nationell samling” från 1906. Hos Kjellén är inte nationen något som kan övertas eller uppbäras av en klass. Det är något som är primärare och står över alla klasser. Kjellén ser embryot till en nationell samling redan i Engelbrekts resning mot den danskstyrda Kalmarunionen under 1400-talet.

Under efterkrigstiden, när krigshändelserna skadat nationalismens anseende och Tage Erlander tagit över efter Hansson 1946, började socialdemokratin långsamt sin vandring bort från nationalismen. Särskilt efter 60-talets radikaliseringsvåg syntes nationalitetstänkandet långt borta.

Efter att den radikalt anti-nationelle Olof Palme tagit över posten som partiordförande 1969 finns ingenting kvar. Nu hade den tredje världens folk blivit viktigare än det svenska folket. Och så har det fortsatt. Ingen ledande socialdemokrat tycker nu att det finns ett svensk folk eller att det skulle vara värt att bevara.

Man bör då påminna dem, om att socialdemokraternas sociala reformpolitik och folkhemsideologi, byggde på ett sådant. Man bör fråga dem, om Per Albin Hanssons ord inte spelar någon roll? Om deras historiska rötter saknar betydelse i dag?