Det finns sådant som följer mig genom livet. Förföljer mig. Platser. Personer. Som att jag springer i cirklar. Hur långt jag än har kommit och hur många mil jag än har lagt bakom mig. Som min barndoms förorter. Vantör: Bandhagen, Högdalen, Rågsved och Hagsätra. Gatorna, graffitin, människorna och melankolin. Inte landet jag föddes i. Utan landet jag landade i. Sverige som jag lärde känna henne. År läggs till år. Erfarenheter utvinns ur upplevelser. Mina mörka lockar får alltfler silverfärgade inslag. Jag bär och föder barn efter barn. Packar ner och packar upp det ena flyttlasset efter det andra. Reser genom ett avlångt land. Tysta granskogar och vidsträckta fält. Varma och nyfikna människor. Ändå. Ständigt återkommer jag till mitt Vantör. Som att jag tillhörde förorten. Som att jag bara var till låns. Till den stora världen utanför.
Hjärtat i min förort var biblioteket. För mig var det så heligt det kunde bli. Där fann jag räddningen. Undan otryggheten. I ett dysfunktionellt hem präglat av psykisk ohälsa, djupa flyktingtrauman och ett renlärigt praktiserande av islam. I en skola full av mobbande plågoandar, sexuella trakasserier från gränslösa pojkar och undflyende vuxna utan vare sig förmåga eller befogenhet att ingripa. Också: undan mig själv och den jag blev i dessa miljöer. På biblioteket fick jag vila från allt. Där kunde jag gömma mig från världen utanför. Dit gick jag när skolan trodde att jag var sjuk hemma och familjen trodde att jag var på lektionerna i skolan. Bibliotekarierna och jag hade en tyst överenskommelse. Så länge jag satt lugn och läste i stillhet, ställde de inte fler frågor om varför jag var där och inte i skolan på dagarna. Tystnad och lugn. Kalla det gärna ”tysthetsnormen”. En underbar tysthetsnorm som upprätthölls av lika stränga som rättvisa bibliotekarier.
Dessa visdomens väktare, som bevarade den ordning som i sin tur bevarade min kunskapstörstande själ. Jag var ett maskrosbarn. Böckerna var den bördiga jord som jag fann näring i. De kommunanställda kulturkoftorna var trädgårdsmästarna. De ställde böckerna i den mystiska och magiska katalogiseringsordningen, föreslog nya titlar när jag lade ifrån mig en sträckläst bok, lade fram pärmar där jag som nioåring satte in mina första bokrecensioner. Som skyddsänglar förklädda till medelålders medelklassmänniskor. Det enda som överträffade min respekt var den kärlek jag hyste för dem. I all sin gråa självklarhet skapade detta förortsbibliotek i Högdalens centrum grunden till den jag blev till slut. Den jag är idag som vuxen.
Där lärde jag mig alla nyanser och synonymer i det som kom att bli mitt nya hemspråk. Än idag är mitt skriftliga ordförråd större än mitt verbala. Jag vet exakt hur orden ska stavas, men kan stanna upp inför hur de uttalas. Det svenska språket slog rot i mitt hjärta där och då, under ett krisartat 1990-tal där man sparade in och drog ner på så mycket annat. På köpet fick jag den västerländska demokratin. Yttrandefrihet, åsiktsfrihet och folkbildning. Begrepp som hade vaggat mig till sömns på nolltid i klassrummet blev lika självklara som levande när jag lät timmarna rinna förbi i en tidlös ström av bokryggar, vikta hundöron och tryckta bokstäver. En ovärderlig rikedom utgiven fritt och för intet till alla som var villiga att ta emot den.
Inte undra på att jag än idag ser med närmast religiös andakt på denna institution! Det är möjligt att politiskt tillsatta bibliotekschefer och andra väl besuttna individer har råd att ta de allmänna folkbiblioteken för givna. Den som kan bygga sig en privat boksamling i sin svensksegregerade villaförort kan ta sig råd att försvara ligisterna som vandaliserar biblioteken. Då kan man unna sig att lyssna inkännande på ”ungdomar” som har varit myndiga och vuxna i både halvtannat och helt decennium. Man kan tycka synd om dem när de klagande förklarar att de måste slänga böcker omkring sig, hota personalen och slåss när de blir tillsagda att respektera de allmänna ordningsreglerna. De har ju ingenting annat att göra, när de inte ser biblioteket för alla böckerna.
Man kan ta dessa kriminella element under sina godhetsnarcissistiska vingars beskydd. Men då ska man också ha oerhört klart för sig att man sviker var och en av alla de mest utsatta individer som ingenting hellre vill än att förstå, vara en del av och bidra till det svenska samhället. Människor som i många fall inte har några andra alternativ när deras lokala förortsbibliotek tvingas stänga igen. Allt på grund av de dumsnälla makthavare som är så måna om att hålla sig väl med ”invandrarna”, att de hellre ser deras enda lugna offentliga oas för kunskapsinhämtning krossas än att riskera att bli utpekade som ”rasister”.
Vad dessa politiker och tjänstemän gör är rasism i praktiken. Det är nämligen inte vad man motiverar sitt förakt och särbehandling med som definierar rasism. Det är själva det faktum att man gör skillnad på människor baserat på deras etniska härkomst som avgör det. Ingen ond människa lånar sig till ondskan för att vara en dålig människa. Ondskan uppstår när man prioriterar det lägre goda framför det högre goda. Som när man föredrar att fjäska in sig hos en liten högljudd och egocentrerad klick förvirrade opinionsbildare på Twitter, hellre än att göra sitt jobb genom att bevara det biblioteksväsen man är satt att värna till gagn för de laglydiga invånarna på den invandrartäta orten. Där och då blir man en ondskefull rasist.
Oavsett hur ofta man än säger ”hen” och anammar en feminiserad kulturmans androgyna yttre. I den allt galnare sekt som är svensk samtida samhällsdebatt är det nämligen viktigare att posera med komplicerade socioekonomiska maktanalyser än att till äventyrs göra någon nytta för verkligt utsatta människor av kött och blod. Ändå. Hur hårt makthavarna än blundar. Står vi kvar. Envisas med att finnas. Förortens barn. Vi som ingenting fått gratis och därför värdesätter den avgiftsfria offentliga verksamheten. För att det är där vi lever våra liv. På samma arena som maktens privilegierade överhet leker revolutionärer.
Vi vill inte ha er postmoderna dekonstruktivism. Normkritiken kan ni tillämpa hemma i era egna mångmiljonvillor. Allt vi vill ha är ordning, lugn och ro. Är det verkligen för mycket begärt?
Nasrin Sjögren